Eurosport 26-31 (3 artiklar) 1) En Gul och Blå säsong 2) Äventyret Flandern Runt 1996, 3)Tändstiftanvändaren

En blå och gul säsong
Magnus Bäckstedt kommer att satsa stenhårt på Paris-Roubaix, i nya laget Alessio. Där finns också Marcus Ljungqvist som har en del att bevisa i år. Gustav Larsson i Fassa Bortolo är Sveriges stora hopp i flerdagarslopp medan rekordunga Thomas Lövkvist tycker att det är pirrigt i franska storstallet fdjeux.com. Vi har kollat läget med de svenska proffsen inför säsongen 2004. Det ser ljust ut. Mycket ljust.

text: ROBERTO VACCHI
foto: DAVID ELMFELDT och LARS RØNBØG

En klart godkänd säsong med förbättrad lön som följd, ett år extra på kontraktet men också tuffare arbetsuppgifter. Så kan man sammanfatta Gustav Larssons säsong 2003. Växjökillen har levererat de svar Fassa Bortolo ville ha när de kontrakterade honom för ett år sedan. Men kontraktet kom till först när Tommy Prim personligen ringde sin tidigare sportdirektör, Giancarlo Ferretti, en av de tuffaste ledarna i cykelbranschen. Ferretti har nämligen ett stort förtroende för Prim, den bästa cyklist han lett enligt egen utsago. Tommy fick helt enkelt ge sitt ord på att Gustav är minst lika bra som Prim själv var när han tog steget till proffsbranschen 1980. Gustav är kanske inte riktigt så bra men helt klart finns potential.
 - De är nöjda med vad jag presterade förra säsongen men framförallt tror jag att de blev överraskade över att det gick så bra direkt, säger Gustav. Han var topp 20 på tre stora etapplopp, det mest kända var Schweiz Runt där han blev 18:e man. Men då ska också understrykas att han vid samtliga tillfällen var hjälpryttare. Lägg därtill flera stenhårda endagarslopp som han kört bra på utan att för den delen ta några topplaceringar.

Mer pengar, mer slit
Detta och mycket annat har inneburit ganska stora förändringar när det gäller smålänningens roll i laget. Först ska väl sägas att han fått bättre lön, trots att kontraktet var tvåårigt. Dessutom skrev Fassa Bortolo, ett av de allra bästa lagen i världen, upp honom för ytterligare en säsong - alltså till 2005. Inte nog med det. Hans arbetsuppgifter blir tuffare i år.
- Går allt som det ska kommer jag att få köra bland annat Paris-Nice och världscuploppen Amstel Gold Race och Liége-Bastogne-Liége, säger han stolt. Det är, om något, ett kvitto som tyder på att man har stora förhoppningar på honom. Amstel och Liége i all ära men det är som etapploppscyklist han vill utvecklas ännu mer.
- Jag har alltid kört bra på etapplopp och det är där jag hoppas kunna göra resultat i framtiden. Jag har tyvärr inte det klipp som behövs för att bli en stor endagscyklist, erkänner han. På den sista tävlingen på fjolårssäsongen, VM-linjet i Kanada, vurpade Gustav Larsson illa. Han skadade ryggen och fördes till sjukhus för observation.
 - Jag klämde en kota och tvingades till fem veckors vila. Men nu är jag bra igen, säger han. Nu är det alltså dags för år två i Italien och dags att ta ytterligare järntag som hjälpryttare. Frågan är om han behöver vara det så länge till. Gustav Larsson kan bli en cyklist som själv kommer att ha en massa hjälpryttare runt sig. Han är nämligen Sveriges stora hopp i de stora flerdagarsloppen i framtiden. "

Maggie" debuterar
Magnus Bäckstedt, eller "Maggie" som han kallas, debuterar som proffs i Italien. Han har åkt för belgiska, franska och senast ett danskt lag. Men efter Giro-succén ifjol uppmärksammades han av flera italienska stall.
Det blev till slut fälgtillverkarna Alessio som fick den store östgötens påskrift. Höjdpunkten i fjol var Giro d'Italia. Dels blev han tvåa på det ena tempoloppet, bara slagen av tempofantomen Aitor Gonzalez från Spanien. Dels visade han upp vad han inte fick demonstrera alltför ofta i Crédit Agricole, sin spurtförmåga.
Magnus vann spurttävlingen i stor stil och blev dessutom fyra och femma på två stenhårda spurtetapper. Den i Arezzo var grym med stjärnorna Mario Cipollini, Robbie McEwen och Alessandro Petacchi i nämnd ordning strax före svensken. Detta öppnade återigen upp för honom att söka sig till ett större lag. Det blev Alessio som i världsrankingen slutade på tolfte plats efter senaste säsongen. Han kör alltså vidare i den högsta divisionen. Men i år är hans lag garanterat att få köra samtliga världscuplopp och de tre största etapploppen.

Kapten på pavén?
 - Om allt går som det ska och jag presterar vad jag och laget förväntar kommer jag definitivt att köra Paris-Roubaix, säger Bäckstedt. Han kommer för första gången att få en fri roll i favoritloppet. Lagets största hopp är italienaren Andrea Tafi som vunnit loppet tidigare. Men Tafi imponerade inte ifjol så svensken kan faktiskt bli kapten.
Det är också klart att han inte kommer att kunna försvara segern i Girots spurttävling. I Alessiolagets hemmatävling satsar man på slutseger genom trion Pietro Caucchioli, Franco Pellizzotti och Claus-Michael Möller. Därför är det framför allt duktiga klättrare som tagits ut till Giro-laget.
- Det gör inte så mycket eftersom jag får åka Tour de France istället. Men också till den tävlingen krävs det förstås att jag visar god form innan, fortsätter han. Formen ska han hitta där han trivs allra bäst, hemma hos fru Megan och dottern Elynor hemma i Cardiff, Wales.

Stallkamrater igen
Hitta formen vill också Marcus Ljunqvist. Efter en skadefylld och därmed misslyckad säsong tar han nya tag och är återigen stallkamrat med Magnus Bäckstedt, nu i italienska Alessio. Med honom hoppas han få köra stortävlingar igen. Men då krävs det att Marcus visar sin kapacitet. Falukillen levde livets glada dagar 2002. Han var i bra form i stort sett hela säsongen. Han vann ett par franska endagslopp, segrade i Luxemburg Runt och blev elfte man på världscuploppet Amstel Gold Race. Allt var tipp topp. Flera stora stall jagade honom och han fastnade för franska Crédit Agricole. Men efter att ha plitat ner en kråka i kontraktet började problemen. Magsjuk två veckor i december, vurpa när han åkte skidor i Sälen i början på januari och därmed vila i över en månad.

- Det kändes som allt gick emot mig. Efter comebacken i mars blev det så hattigt allting, det var ingen riktig ordning och jag längtade efter det uppehåll i maj jag hade bestämt med laget, säger han. Men då tyckte laget att han inte tävlat så mycket och att han mycket väl kunde köra i maj också.
- Jag var ju helt inställd på ett break och är inte huvudet med går det inte, menar han. Han fick köra Dunkerque 4-dagars vilket inte var speciellt lyckat.

- Jag råkade slå på en ordentlig vurpa och gjorde illa ryggen igen. Då var det tungt, säger han. Efter det kom han inte tillbaka i någon vidare form. Marcus hade dessutom bara ett ettårigt kontrakt med det franska laget. Han hamnade ute i kylan men säsongen till trots fick han kontrakt med italienska Alessio.
 - Jag har inga förväntningar att hamna i förstagänget med alla fina tävlingar på programmet, trots allt är jag bara glad att få chansen igen, säger han. Marcus vet att för att få köra de fina loppen så vill italienarna ha resultat. Det är helt enkelt upp till bevis. - Jag hoppas det ska gå bra.
Jag har hållit mig frisk hela hösten och vintern och hoppas komma upp i samma nivå som tidigare. Svängningen tillbaka till det bättre kanske italienarna kan hjälpa honom med. Det var ju ändå i La bella Italia allt började 1998 då han debuterade som yrkesåkare i Cantina Tollo.

Svensk tysk blir italiensk
I Italien har även, precis som pappa Anders en gång i tiden, nu Stefan Adamsson hamnat.
Efter att ha varit "tysk" under tre säsonger går jakten på framgång vidare i Team Barloworld, som tidigare var registrerade i Sydafrika som ett division tre-lag. Men till årets säsong har stora förändringar skett. Stallet har fått en ny sportdirektör, italienaren Alberto Elli. Detta har medfört att flera italienska cyklister, massörer och mekaniker kontrakterats. Men också att laget registreras i Italien som division två-lag. Och i detta italiensk- sydafrikanska lag har den tvåfaldige svenske mästaren Stefan Adamsson nu fått kontrakt.
- Ända från början har det känts bra, laget verkar stabilt och ledarna schyssta, säger han. Stefan inledde proffskarriären året efter att han vann SM-linjet första gången, tog silver på EM och blev nia på VM i U23- klassen. Team Coast har varit arbetsgivaren ända fram till den ekonomiska kris i maj ifjol som fick Bianchi att bestämma sig för att ta över stallet.

Italien som liten
Nu byter han alltså land från Tyskland till Italien men stövellandet är inget nytt för honom. Redan som fyraåring bodde han där då pappa Anders var proffs i Alfa Lum-stallet. Men landsbytet gäller bara laget, för han kommer också i fortsättningen att bo i Luxemburg.
- Det känns verkligen bra för här trivs jag. Men det kommer att bli många lågprisflygningar eftersom vi mest kommer att tävla i Italien. Och det är inte bra, säger han lite skämtsamt.

Stefan bor liksom många andra nordbor, framför allt danskar, i skatteparadiset Luxemburg. Men det är sällan han tränar med dem. Han håller sig till infödingarna istället.
- Jag tränar en hel del med Kim Kirchen (Fassa Bortolo), Frank Schleck (CSC) och Benoit Joachim (US Postal Service). Det fungerar bäst för mig. Och just träna är något han verkligen gör mycket. Men hösten och vintern har han lagt upp lite annorlunda den här säsongen.
- Jag har inte stressat lika mycket som tidigare. Förr om åren tränade jag lika mycket cykel i november som jag gjorde i juli, säger han.

Är det här vändningen?
Det känns som att det lossnar för 26- åringen. Han brinner verkligen för cyklingen, han tycker fortfarande det är jättekul. Men han önskar att han kunde bli lite jämnare och därmed göra resultat oftare. Men det tidigare laget såg honom framförallt som en cyklist för tävlingarna i Belgien, på pavé.
- Kanske kan vara skönt att byta ut skuttandet på pavén mot lite bättre väder. Skämt åsido så har jag faktiskt kört bra på flera lopp i Italien, menar han. Det kan bero på att han gillar deras sätt att tävla. 
- Det är ganska likt den gamla goda tiden. Man tar det lite försiktigt och har det skönt de första två timmarna och sedan börjar tävlandet på allvar. I Belgien går det för fullt från start, säger han. Nu tar han ny sats i det nya, unga Team Barloworld. Och på tal om ung så är laget uppbyggt kring ungdomarna. Stefan kommer nämligen vara en av de äldre i laget, vilket med stor sannolikhet betyder att han får ta ett större ansvar än tidigare. Då var han omringad av en massa storstjärnor (bland andra Jan Ullrich). Kan det här bli vändpunkten för honom, vändningen som gör att han blir jämnare? Speriamo (hoppas det).

Yngsta proffset pirrig
Ung är däremot gotlänningen Thomas Lövkvist - både till ålder och i karriären. Efter bara en säsong i elitklassen tar han steget till proffscyklingens finrum och representerar denna säsong franska fdjeux.com. Men den till synes lugne och avslappnade Lövkvist är lite nervös inför det nya äventyret. När Kadens pratar med Thomas "Gotland" Lövkvist befinner han sig på den första samlingen med det nya laget, franska storlaget fdjeux.com.
- Vi är just nu i lagets huvudsäte som ligger strax söder om Paris. Det ligger bara en kvart från en av flygplatserna, vilket är positivt med tanke på alla resor hit, berättar Lövkvist. Förväntningarna från lagledningen ligger främst på de cyklister som hunnit med några år som yrkesåkare. Killar som spurtaren Baden Cooke, som ifjol vann en etapp och poängtävlingen i Tour de France. Även velodrom- världsmästaren Bradley McGee och det stora franska hoppet för etapploppen, unge Sandy Casar, kommer att få axla mycket ansvar. För "Gotland" blir denna första säsong ett läroår. 

- Jag kommer att tävla sparsamt, berättar han. Detta är något som speglar den tidigare storcyklisten och numera sportdirektören Marc Madiots lag. Han matchar unga killar försiktigt och ger dem tid att växa in i rollen som fullblodsproffs. I svenskens fall handlar det om att han säsongen 2004 kan räkna med 80 starter. Vilket är omkring tio fler per år än vad han gjorde i sitt tidigare lag Team Bianchi Scandinavia.

Positivt intryck
Det första intrycket av laget är bara positivt. Franskan lär han sig mer och mer. Stefan Adamsson. Hänger han ändå inte med försöker han göra sig förstådd genom att fladdra med armarna lite grand. Det brukar inte vara något problem. Många i laget pratar dessutom engelska.
- Det är ju för övrigt australiensarna jag ska bo granne med i Nice. En av dom, Mark Renshaw, ska jag till och med dela lägenhet med, säger Lövkvist. Fram till vårt samtal hade han inte fått några direktiv gällande träningen. Han har därmed kunnat fortsätta på samma linje som tidigare.
- Jag får hjälp med träningen av Michael "Roddarn" Andersson sedan en tid och hoppas att jag får fortsätta med det samarbetet utan krav från laget. Testerna han gjorde hos Sveriges Olympiska Kommitté under vintern är i flera avseenden bättre än tidigare, så han verkar vara på rätt spår.

Yngsta proffset genom tiderna
Thomas Lövkvist har svarat för en utomordentlig framfart sedan han började sin bana som tävlingscyklist för bara några år sedan. Men nu ska han tävla i en helt annan division jämfört med tidigare. Trots hans till synes stora lugn, i vanliga fall, erkänner han att det pirrar lite inför säsongen.
- Det är klart att lite nervöst är det. Men det ska nog gå bra. Vilket äventyr det blir en tid framöver för Sveriges genom tiderna yngste proffscyklist, 19 år gammal. Nytt lag, nya vänner och fashionabla Nice som ny bostadsort. Nu gäller det att orka stå emot och ge sig själv tid att bli etablerad - för av laget kommer han att få tid. Men det är han själv som måste ta vara på den.

Rittsel slutar rulla?
När Lövkvist nu påbörjar sin yrkeskarriär avlöser han en annan av Sveriges bästa cykelproffs genom tiderna. För efter en sex år lång karriär har Martin Rittsel beslutat sig för att lägga av. Nu kommer han troligtvis att studera för att kunna komma tillbaka till idrotten och hjälpa andra. Om allt går enligt planerna. Martin Rittsel var säsongen 2000 Sveriges bästa cyklist. Han vann bland annat Dunkerques 4-dagars och slutade sjua totalt på det viktiga etapploppet Paris-Nice. Nu har han lagt av efter ganska lång tids grundligt övervägande.
- Egentligen har hela den senaste säsongen varit en förberedelse för att lägga av. Jag har inte rätta glöden för att fortsätta, säger han och avslöjar att han också lämnat lägenheten i Luxemburg och flyttat tillbaka till Södra Sandby där allt startade för många år sedan. Under vintern har han pluggat in några ämnen så att han lättare ska kunna komma in på någon kurs. Han hoppas att med en utbildning få fortsätta inom sporten på ett eller annat sätt. Men det kan också bli någon form av tävlande på hemmaplan.

- Man har ju funderat ganska mycket på detta. Men ska jag tävla hemma i Sverige vill jag veta att jag kan vara med och tävla ordentligt och inte vara någon form av utfyllnad, säger han vidare.

Eller inte?
Han erkänner att det känns en smula konstigt att han kanske kört sin sista cykeltävling. Han har ju trots allt cyklat sedan han var liten grabb. Däremot känner Martin sig också inspirerad av att få göra något nytt i livet. Martin Rittsel är 32 år och under de drygt 20 år han tävlat har han bland annat blivit svensk mästare 1998 och vunnit elva internationella etapplopp. Det är det ingen annan svensk cyklist som gjort. Nu tar ett nytt liv vid. Eller får vi läsa hans namn i resultatlistorna hemma i Sverige?

Vad han än bestämmer sig för önskar vi honom lycka till. Och oavsett vad som händer under säsongen 2004 så finns det mycket att hoppas på för den svenska publiken. Magnus Bäckstedt och Marcus Ljungqvist har tidigare visat att de har kapaciteten att blixtra till och slåss med de allra bästa i de allra största loppen. Gustav Larsson har gjort ett fantastiskt debutår som proffs och utvecklas i snabb takt i ett av världens bästa stall. Stefan Adamsson har all möjlighet att få utrymme att utvecklas i egen takt i sin nya miljö och vi gissar att Thomas Lövkvist kommer att förgylla tvsändningarna för svensk del många år framöver. Men vi börjar med säsongen 2004. Och den börjar nu.         


Äventyret Flandern runt 1996
text: PETER SELIN

"JAG ANLÄNDE TILL min kompis ställe i Holland två dagar innan Flandern. Min vän, Henk Raaijmakers, har kört sin motorcykel framför klungan på de största cykelklassikerna i många år. Han känner de klassiska vägarna som sin egen ficka och har följt Flandern de senaste 20 åren. Henk är en expert. Morgonen innan dagen D väckte Henk mig tidigt så att vi skulle hinna till St Niklaas i tid. Jag trodde vi skulle vara först på plats, men jag hade väldigt fel.
Tre timmar innan start var staden full av supporters och ivriga tifosi. Efter en lång väntan började cyklisterna äntligen dyka upp och påbörja sin inskrivning en och en. Startområdet var mer som en marknadsplats, packad med olika stånd som erbjöd fotografier, kläder med mera. Plötsligt började människorna omkring mig ropa "E! E! E!".

Först trodde jag att Elvis var återuppstånden, men givetvis var det Eddy Merckx de ropade på.

Folk i alla åldrar formligen rusade fram för att få en skymt av honom, superstjärnan och legenden. Hysterin var lika stor som på en Robbie Williams-konsert! Cyklisterna startade och det blev även dags för oss att lämna St Niklaas för att åka till vår första "check point" 50 kilometer in i loppet. Vi var på plats i god tid. När de första bilarna och motorcyklarna närmade sig var stämningen närmast elektrisk. Jag ville se hela klungan eftersom de vid det här laget fortfarande tog det ganska lugnt.
Men det kunde jag glömma. Efter fem sekunder skrek Henk "Kom igen, nu drar vi!" och vår lugna söndag förvandlades till ett rally. Vägarna blev smalare och smutsigare när jag började köra med Henk som kartläsare. I början körde jag i 60-70 km/h men Henk skrek hela tiden att jag skulle öka. Freddy Loix skulle haft stora problem att följa oss den dagen. Rallykörningen blev dagens tema. Kör som en galning till nästa "check point", titta på loppet en liten stund, spring tillbaka till bilen som parkerats i rätt färdriktning och kör som en galning till nästa ställe. För att spara tid genade vi några gånger via traktorvägar. Vid ett tillfälle trodde jag att jag skulle få en hjärtattack.

I backspegeln såg jag de ökända blåljusen på en polisbil och trodde att jag skulle få tillbringa några dagar i belgiskt fängelse för mitt vårdslösa körande (tillsammans med ungefär 100 andra åskådare som gjorde samma sak som vi). Jag stannade. Polisen gick fram till oss och jag vevade ner rutan med skakande händer. Men vad fel jag hade. Anledningen till att vi hade blivit stoppade var på nationalitetsmärkningen på bilen - FIN.
Den vänliga polismannen var bara nyfiken på vad en finländare gjorde i Belgien och han berättade ivrigt att han minsann hade besökt Helsingfors! Henk informerade dem om att vi skulle missa nästa del av loppet på grund av att de stoppade oss. "Inga problem" svarade polismannen

"Vi ska också titta på tävlingen och vi eskorterar er gärna." Nu var det verkligen gasen i botten. Men alla orter vi åkte igenom var som spökstäder, för alla var iväg och tittade på Flandern runt. Så fortsatte det resten av dagen. Vi missade de stora backarna Muur van Geraardsbergen och Bosberg eftersom de var omöjliga att ens komma i närheten av. Tusentals människor stod längs vägkanterna. Vår sista spurt var till målet och vi hann precis i tid för att se Michele Bartoli ta hem segern. Under dagen såg vi loppet på inte mindre än 18 ställen. Efteråt stod alla kvar i målområdet i timmar för att diskutera tävlingen. Vi körde hem till Holland och såg det en gång till, på TV. Trött men lycklig satt jag i soffan och såg cyklisterna passera våra "check points". Äventyret Flandern runt var över."                                                                   PETER SELIN, finsk kommentator på Eurosport


Kort om: Flandern runt
 • Flandern runt kan man få känna på i ett motionslopp som varje år arrangeras dagen före tävlingen. Man kan välja att köra hela sträckan, 255 kilometer, eller de kortare alternativen 140 respektive 75 kilometer. Det finns också tre alternativ för de som önskar köra mountainbike: 25, 50 eller 75 kilometer. Intresserad?

Besök hemsidan www.sports.be/eng/rondevanvlaanderen

• De första tio milen är släta, därefter skall stigningar på mellan några hundra meter och ett par kilometer bestigas. De senaste åren har det handlat om 16 stycken vilket innebär i snitt en stigning per mil de sista 16 milen.

• Den värsta av upplagorna var nog när Eric Vanderaerden vann, 1985. Det var grymt dåligt väder och av de 173 som startade tog sig endast 24 i mål.

• I Geraardsbergen, alldeles i början av den mest mytomspunna av stigningarna, finns vägskyltar som varnar för grodor.

Km i loppet    #                         Stigning          Längd               Underlag                  Snittlutning 
  89 km            1                    Nokereberg        350 m                Pavé                          5,7 %
127 km            2                     Molenberg        325 m                Pavé                          9,8 %
137 km            3                     Wolvenberg      800 m                Asfalt                        6,3 %
161 km            4                     Kluisberg        1 100 m               Asfalt                             6  %
170 km            5                    Knokteberg      1 100 m                Asfalt                          8  %
177 km            6           Oude-Kwaremont   2 200 m             Asfalt/Pavé                4,2 %
180 km            7                    Paterberg            350 m                Pavé                         12,5 %
187 km            8                    Koppenberg         550 m           Asfalt/Pavé                11,6 %
192 km            9                 Steenbeekdries      700 m                Pavé                         5,3 %
195 km          10                     Taaienberg         475 m                Pavé                          9,5 %
199 km          11                      Ladeuze             900 m               Asfalt                           7  %
204 km          12                    Boigneberg      1 000 m                Asfalt                         5,8 %
211 km          13                       Foreest             950 m                Asfalt                          6,8 %
213 km          14                     Steenberg           825 m                Asfalt                        7,3 %
220 km          15                        Leberg             850 m                Asfalt                          4,6 %
223 km          16                     Berendries          900 m                Asfalt                         4,7 %
229 km          17                     Tenbosse            250 m                Asfalt                         11 %
239 km          18           Muur-KapelMuur       825 m          Asfalt/Pavé                  9,3 %
242 km          19                      Bosberg             475 m                Pavé                            8,4 %


De mest klassiska stigningarna:
 
6 - Oude-Kwaremont har funnits med i Flandern Runts bansträckning varje år sedan 1974.
 
8 - Koppenberg är en mycket smal och brant pavébacke. 1987 vurpade dansken Jesper Skibby mitt i backen. Följebilen kom inte förbi och eftersom Skibby var på väg att bli inhämtad av de jagande tvingades chauffören köra rätt över Skibbys hjul. Efter det fanns inte backen med förrän 2002 då vägen hade renoverats

10 - Taaienberg har liksom Oude-Kwaremont funnits med sedan 1974 med undantag för 1993. Det är en smal, brant pavéstigning i ett skogsparti.

18 - Muur van Geraardsbergen är den mest mytomspunna stigningen. Här står så mycket folk att det bara ekar i skallen på cyklisterna. Redan 1950 använde man denna backe och de följande två åren. Sedan återkom den 1970 och sedan dess har den varit ett självklart inslag i racet. I närheten av backen finns en staty av Flandern Runts grundare, Karel Van Wynendaele.

19 - Bosberg är sista backen på Flandern Runt och har varit det i många år nu. 2004 kommer man att ha med den i bansträckningen för 30:e gången. Liksom Muur van Geraardsbergen har den här stigningen ibland varit helt avgörande.

Kuriosa: Lance Armstrongs sportdirektör, Johan Bruyneel, har ett hus alldeles till vänster om där backen börjar. 


Tändstiftsvinnaren
Den fjärde upplagan av Paris/Roubaix vann en parisare med ett passande namn, Albert Champion. Han var inte mer än 21 år och ganska okänd. Idag ser vi hans namn i varenda bensinmack. Det var nämligen han som grundade tändstiften Champion.
Albert Champion flyttade efter sin seger i Paris-Roubaix 1899 till USA där han fortsatte sitt tävlande. I USA var cykelsporten på den tiden minst lika stor som i Europa. Framförallt tävlingar med pace var populära och detta var något Albert Champion bemästrade bra. Fransmannen gillade fart och fläkt varpå han också började köra MC-tävlingar och biltävlingar. Här gjorde han sig dock mest känd för spektakulära krascher och den sista var så otäck att han nästintill tvingades lägga av med cyklingen.

Comebacken i cykelsporten blev kortvarig och misslyckad på grund av ytterligare en vurpa. Albert Champion hade under denna period redan fattat tycke för bilindustrin som han, liksom många andra, förstod skulle bli något stort. Denne cyklist är grundaren till vad vi alla behöver i de flesta motorer idag, tändstiftet. Champion lockades så småningom att flytta till Detroit av General Motors för att tillverka tändstift bara till dom. Champion blev så småningom av med företagsnamnet och fortsatte sin verksamhet som A.C.

Spark Plugs. Albert Champion förverkligade "the American Dream" genom att börja som cykelbud i Paris och bli en magnat inom bilindustrin. Efter att 1927 ha blivit inbjuden till en stor bilmässa i hemstaden, insjuknade han och några dagar senare dog han av en hjärtinfarkt. Albert Champion, 1899-års segrare av Paris-Roubaix, blev 47 år. Cykla Paris-Roubaix du med! Även Paris-Roubaix finns som motionslopp.

Kolla in http://assonordnet.fr