Alberto är tillbaka i gult och jag tror att de allra flesta där ute tycker att det var oförtjänt.

Jag håller med om att det inte var det snyggaste sättet att ta tillbaka tröjan men jag tycker heller inte att han förtjänar riktigt så mycket skitsnack som just nu mals runtom i cykelvärlden och mainstreammedia.

Visst, jag kan förstå att man inte tror på Alberto när han hävdar att han inte såg vad som hände med Andy. Med tanke på hur noga de två tittat på varandra de senaste dagarna låter det orimligt.

Och jag kan förstå att man hävdar sportens vackra tradition av gentlemannamässighet som tex fått Eddy Merckx att vägra bära gult dagen efter att Luis Ocana kraschat bort sina chanser att knäcka kannibalen under 1971 års tour.

Det som fick Lance att vänta på Jan efter att den senare kört rakt ut i ett dike

och som senare också fick Jan att vänta på Lance när han fastnade med styret i en åskådares slunga under touren 2003 (1:15 in i det här klippet).

Men jag tycker ärligt talat att det är alldeles för mycket snack om tradition och respekt och att man ska vänta så fort någon har ett problem som inte är direkt relaterat till mjölksyratålighet eller brist på maximalt syreupptag.

Jag tycker att cykelsporten handlar om annat än förmågan att trycka ner så många Watt som möjligt i pedalerna och att ha det starkaste laget med de mest slipade taktikerna bakom ratten.

Jag tycker att det handlar om att kunna hantera sin cykel både åkmässigt och tekniskt. Det handlar om att inte försöka lägga ner kedjan på den lilla klingan när man just lagt in en attack i bergen. Det handlar om att kunna kunna ta de där kurvorna i tempoloppen lite snabbare än sina rivaler. Det handlar om att ha mekaniker som väljer att spara in 25 gram någon annanstans än att inte sätta på en kedjestyrare av något slag. (bjuder på två exempel som ett litet tips i all välmening till Saxo Banks mekaniker, för ni läser väl min blogg.)

Deda Dogfang

K-Edge Chain Catcher

Båda de två manickerna på bilderna hade räddat Andys gula tröja och vi hade sluppit all denna uppståndelse.

I förlängningen blir det nästan löjligt om det ska väntas och vara trevligt och gemytligt i klungan hela tiden. Självfallet tycker jag också att när något händer som är bortom cyklisternas kontroll så kan man ta det lite lugnt tills dess att det rett ut sig, men sedan är det race igen.

Slutligen tror jag att resultatet av gårdagen kommer att vara bra för Touren i stort. Andy kommer att vara tvungen att attackera hårt under de bergsetapper som återstår och det kommer att bli spännande att se om han, på samma sätt som Lance, kan använda ilska som ett sätt att motivera sig själv till stordåd.

Och en grej till. Thomas Lövkvists insats under årets Tour är helt fenomenal. Det är fantastiskt kul att se hur han tagit ett till kliv som etapploppscyklist!