Jag satt här på morgonen och läste om Chad Gerlachs och David Clingers öden. Gerlach som denna säsong kommit tillbaka till proffscyklingen efter att i fem år druckit litervis med öl och crackpundat i sin hemstad Sacramento. Han gick från att vara uteliggare till att återigen besöka prispallar, flera gånger på den översta delen. I juli åkte han dit igen på uteliggarlivet. Han festade på ett par veckor och så var han tillbaka och tiggde pengar för att kunna köpa vad det nu han behövde. Samtidigt blev han far till en liten tös och nu sägs det att han är på väg tillbaka igen. "Det är ju så tragiskt" tänkte jag. Killen har talang, kan leva ett skapligt liv som cyklist men karaktären får honom att återvända till gatan.

Clinger var en duktig cyklist precis som Gerlach men hamnade också han i drogmissbruk. Han har fått många människor att reagera de senaste åren då han tatuerade hela ansiktet. En tatuering på armen eller benet, skuldran eller till och med skinkan reagerar man ju inte på längre, men hela ansiktet, då tittar folk. Nu har Clinger varit drogrfri i 13 månader och har också han just avslutat en lyckad cykelsäsong. Han genomgår en behandling för att få bort tatueringen i ansiktet och om ungefär ett år kan det vara borta. "Bra att det går åt rätt håll" tänkte jag.

När jag tyckte jag hade läst nog för denna morgon handlar nästa nyhet om ännu ett dödsfall i cykel. Frank Vandenbroucke, som ansågs vara den största talangen efter Eddy Merkcx när han slog igenom i mitten på 1990-talet. Han har hittats död på ett hotell i Senegal dit han i söndags åkte på semester. Dödsorsaken är inte helt fastlagd. VDB hade dock en mängd år med stora bekymmer. Allt från att ha anklagats för att vara dopad, till att polisen funnit en mängd dopingpreparat hemma hos honom, pistoldrama, skilsmässa med efterföljande självmordsförsök och djupa depressionsperioder. I år lättade han sitt hjärta och berättade att han var dopad när han vann Liége-Bastogne-Liége 1999 men att han gick på samma preparat som alla andra han kämpade om segern mot. Naiv som man är säger jag, kanske inte alla men han är nog inte långt ifrån sanningen. När det gäller VDB fick jag så in i helvetes tyvärr rätt. Jag har sagt att han inte kommer att få uppleva sin 40-årsdag med tanke på alla bekymmer. Han blev 34 år.

Med denna nyhet kom jag att tänka på José Maria Jimenez och Marco Pantani. Dom dog i ungefär samma ålder och till mångt och mycket var det doping, droger och depression som låg bakom deras död. Populariteten, kraven, pressen och givetvis den egna viljan att lyckas har fått alldeles för många att testa doping. En drog som i sig ger kickar som man sedan vill följa upp i perioder där cyklingen inte står i fokus, under lågsäsong eller efter karriären. Har man "fel" karaktär är det då förstås lätt att trilla dit. Det är därför jag exempelvis tjatar om att Quick Step stallet skulle göra mer för Tom Boonen om de hjälpte honom privat än att följa upp kokainskandalerna genom att förlänga hans kontrakt. Tyvärr skiter en hel del sportdirektörer och team managers i människorna och istället är den största önskan att få vältra sig i fina resultat och tjäna pengar. Riktiga jävla banditer. Än värre är ju asen som förser cyklister med doping. Har bland annat följt Bernhard Kohls öde och det han berättar om Stefan Matschiner, hans agent och dopinglangare, är ju fruktansvärt.

I Vandenbrouckes fall hade det nog gått lite för långt. Det fanns nog inte så mycket andra kunde göra för att rädda honom. Den tunga dopingen det handlade om på framförallt 1990-talet har skördat sina offer och fler kan det komma att bli. Hoppas dagens cyklister som ännu inte är "förstörda" inser det, att dom leker med livet om de drogar sig. För vad man än får höra om att det ena eller det andra inte är farligt så kan det gå åt helvete. En svag karaktär kan få problem resten av livet, som ju för övrigt och vilket vi återigen åter påmindes om idag, kan bli väldigt kort.

Jag sörjer Frank Vandenbrouckes död. En fantastisk talang som fick karriären och livet förstört på grund av doping, om ni frågar mig. Han kom att omgärdas av människor som drog nytta av hans talang och som såg till att han, till vilket pris som helst, skulle göra resultat. Samtidigt går cykelsporten och övrig idrott vidare. Med högre krav, större press och gigantiskt mer resultatinriktning än tidigare.

Roberto