Kommentarer

2007-05-12 13:33   Tommy Engberg

Efter Bassos uttalande kände jag att man tappat hoppet för cyklingen, intresset svalnade rejält. Tur att girot börjar idag så man lever upp igen. Nu ska jag dopa mig med mammas nybakta bullar så jag orkar med en tur på cykeln, ha det bra cykelvänner

 

2007-05-09 21:56   giosa90

Intressant.Om det är som det står,så är försök till doping straffbart.Då är nästa steg att "kriminalisera" förberedelse til doping!.
Skulle tro,att det scenariot får de flesta andra sporter,att svettas ordentligt.

 

2007-05-08 22:50   IlTreno

Vilken respekt tror han att han förtjänar om han fortsätter att ljuga?? Var finns karaktären?

 

2007-05-08 20:28   Erik Tjernlund

Ehum. Det blev visst lite långt det där.

Egentligen ville jag också bara uttrycka hur besviken jag är på att Basso fortsätter ljuga. Men jag är lika besviken på Millar (endast två doser epo -- någon som vill köpa strandtomt i Florida?) och på Tyler (www.belivetyler.org) och på Jan. Och på Floyd. Och alla de andra.

Trots det kan jag inte sluta tycka att den där eftermiddagen i juli 2006 då Landis bara gav fan i allt, det var en rolig upplevelse att bevittna -- oavsett om han stoppat i sig testosteron, tappat Åsa Nisse på blod eller ätit fiskmat.

Ungefär så. Kanske räcker det.


/Erik

 

2007-05-08 20:15   Erik Tjernlund

Hmm.

Jag har under lång tid också funderat mycket på frågorna kring dopning i allmänhet och i cykelvärlden i synnerhet. Det är väldigt svårt att få någon rätsida på hela problematiken.

Vad är egentligen dopning? Var går gränsen för fusk? Varför är det ok att äta morötter eller artificiella vitamintillskott, men inte att stoppa i sig tillväxthormoner? Ska bara vita européer födda vid havsnivå få vara med och tävla?

Vad är idrott och varför sätter vi så stort värde till dessa, egentligen ganska konstgjorda, prestationer? Varför tillskriver vi idrottsmän och -kvinnor så många andra positiva egenskaper än just att de kan springa fort eller hoppa högt? Att de är moraliskt bättre än "vanliga" människor.

Jag menar inte alls detta som retoriska frågor. Tycker att det är av stor vikt att inte ens dessa grundläggande frågor är enkla att definiera eller besvara. Varken för filosofer, vetenskapsmän eller Berra Sexpack i Bandhagen.

Ibland försöker jag släppa besvikelsen jag känner inför, hur det stora flertalet i den enda idrott jag bryr mig om, hur de stoppar i sig massa läskiga preparat och håller på med avancerade medicinska ingrepp på sunkiga hotellrum. Om man försöker glömma bort moralfrågan kan jag känna en slags fascination inför alltihopa.

Hur hela apparaten fungerar liksom.

En värld där alla känner alla. Alla har i delat lag med varandra (med tanke på hur många cyklister som varje år byter lag). Alla har tränare och lagledare som också varit i samma apparat som deltagare. Alla åker runt och bor på samma små, kassa sydeuropeiska hotell. För att inte tala om hur stjärnorna i sporten alla har samma "ökända" (för det är väl lag på att alltid använda det prefixet för dem?) italienska idrottsläkare som "konsultar" dem.

Är det inte fascinerande att detta år efter år fortsätter att fungera? Trots att det om och om igen visar sig att väldigt många använder preparat och metoder som inte är tillåtna enligt reglerna.

Vad pratar de om där i pelotonen under en långtråkig, regnig, platt sprinteretapp i Touren längs kusten i Normandie? Även om det kanske inte är "Du, jag tycker du ska äta en jättebra medicin som egentligen är gjord för hästar!" så är det svårt att tro att det inte ibland är en variation av "wink, wink...nudge, nudge...know what I mean...Piti och Birillo...jag har en adress till en fantastisk gynekolog i Madrid".

Hur diskuterar de som medvetet bryter mot regelverket inombords? Alla andra gör det? Jag behöver pengarna? Det är roligare att cykla 250 mil i 46 km/h än i 39? Mina föräldrar älskar mig bara om jag är bäst?

Hur lever man med att så offentligt blåljuga, speciellt när en stor del av den beundran man får är på ett konstigt moraliskt plan? Hur lever man sitt liv efter karriären?

Fascinerande som sagt.

Nej, jag vill inte släppa dopningen fri, men jag skulle gärna se att vi kunde komma lite längre än att först helt orimligt höja en individ till skyarna (utan att fundera på varför) och sedan om denna går över en helt slumpmässigt placerad linje i sanden (utan att fundera på varför), fördöma och bli väldigt upprörda på samma person (utan att fundera på varför).

Beundrare måste bli mindre beundrande. Tror jag.