Transalp, vi kom i mål.

Oj vilket passivt tillstånd jag hamnade i efter målgång på sista etappen. Den totala bristen på tillgängliga trådlösa nätverk och ett kraftigt PRS (post race syndrome) fick mig att totalt släppa alla planer på att uppdatera bloggen. Det jag fokuserade mest på i Riva del Garda var olika former av förädlade djur och förädlad djurmjölk. Gardasjön är en underbar plats med massor av fint och bra seglingsförhållanden. Länge efter målgång fastnade jag i marinan och tittade på olika små snabba segelbåtar. Och åt vattenmelon.

Men nu kommer i alla fall en liten berättelse om sista etappen.

Inte i närheten av lika många klättermetrar som de tidigare etapperna och dessutom med målvittring från starten. Etapp nr 8 skulle gå lätt oavsett vad som hände, det visste vi.

Dagen började med en läskigt tight utförscykling ned från Madonna di Campiglio. 1200 cyklister som ska köra snabbt på en två meter bred dåligt asfalterad cykelväg är läskigt, speciellt om alla har lika mycket fart kvar i benen som jag och Luca hade. Första klättringen gick också bra, fältet var äntligen lite mer utspritt och vi fick lite mer plats. Ett utrymme som vi nyttjade till att köra om folk.

Sista etappen innebar en hel del fin stig och det märktes på underlaget att vi var på väg ut ur alperna. Sista utförskörningen ner mot Garda var brant och fylld med stora vassa stenar. Stigen var också fylld med gående cyklister som inte riktigt ville cykla utför bland alla stenar. Jag och Luca tog chansen att köra om en väldans massa folk. In mot Riva del Garda gick allt så lätt, benen kände att det var sista rycket och bjöd på lite extra kraft.

En kall alkoholfri öl inne i målområdet, lite boat spotting och en snabb dusch på hotellet sen var det dags för målfesten. Vi fick en tröja som det stod finisher på och en medalj. Vi kom in som 139:e lag i herrklassens totalställning, totalt startade runt 300 lag men bara 220 kom i mål.


Mmmmelon


Danskorna som vann damklassen.


En snabb skiff på väg ner i plurret.

Tack för i år, nästa år ?