Idag var det hårt, 3184 höjdmeter på 78 kilometer tror jag. 7 kilometer efter starten började den första klättringen som var 1300 dryga höjdmeter på runt 13 kilometer. 10% i snittlutning, det fanns ganska långa sträckor som var lite brantare. Lilla klingan fram användes flitigt idag. Luca var som vanligt apstark uppför och jag kände mig tung. två småklättringar på runt 700 höjdmeter senare började vi närma oss Ishgl och ropade hej långt innan bäcken. Vi saknade nämligen nästan 500 klättringsmeter som skulle tjänas in på vacker singletrack längs med den dal som skulle leda oss in i mål. Benen kändes som skit men det var underbart att märka att jag inte var ensam, vi körde om väldigt många lag på stigarna in mot mål. Trots alla omkörningar lyckades vi inte bättre än 145:e plats av lite drygt 250 lag i herrklassen. Totalt är det 600 lag med i alla klasser. I morgon kör vi också en hård etapp med en lika kämpig första klättring som idag men med lite mindre berg mot slutet. I damklassen vann även idag de två danska systrarna Norgaard, de leder nu med närmare en timme..



Pastaparty, att vi fick någon slags baconfeber efter två tuggor kan bero på att vi såg det här innan vi gick och åt.


Det är vackert i de österikiska fjällen. Även om benen känns som skit. Långa grusvägsklättringar är inte helt ovanligt i transalp.



Kossorna bryr sig inte så mycket om cykling, det kan man se på deras tomma blick.



Stirra ner i marken är mitt favoritstirrande när jag klättrar och Luca plåtar.