Etapp 7
Idag skulle vi upp till klassiska alpina skidorten Madonna di Campiglio. Kortaste etappen med flest höjdmeter per meter, endast 47 kilometer lång men lite drygt 2300 höjdmeter att klättra. Direkt ut ur Val di Sole eller rättare sagt byn Male i Val di Sole började klättrandet med 600 höjdmeter på 7 kilometer. För första gången på hela loppet kände både jag och Luca oss starka och hela backen körde vi om folk (annars har bara Luca varit stark). Fin stig utför ner i dalen som skulle leda oss till den stora 25 kilometersklättringen.

Väl nere vid monstrets fot känner jag att något är konstigt, bakdäcket töms sakta på luft, vår första punka!
Under de 7 minuter som det tar att byta slang och pumpa med alpernas sämsta pump hinner en massa cyklister blåsa förbi. Med fyllda däck ger vi oss på det långa motlutet och börjar köra om folk direkt tills vi hittar en grupp som håller vår takt. Halvvägs upp blir vi omsprungna av ett par som är ute och joggar och har valt samma sträcka som vår dagsetapp. De två löparna håller femminuterstempo uppför en backe som är 10% brant, det är ganska sjukt. Alla som kan räkna har fattat att vi alltså körde långsammare än 12 kmh uppför mot Madonna D C. Klättringarna är hela tiden en kamp för att hitta fäste och hinna andas, det går ganska långsamt helt enkelt.

Sedan började det regna och hagla. Vi klättrade klart och körde utför in i mål ganska frusna, Luca som bryr sig om kyla skyndade sig till hotellet medan jag som inte kan känna kyla stannade kvar i målområdet och hackade tänder.
I morgon cyklar vi ner till Gardasjön och öppnar en flaska spumante.


Trött kille en kvart innan start, första dagarna kanske han satt på trainer och värmde. Nu vet han bättre.


Surt sa räven, varje dag har vi glömt att köpa kolsyrepatroner.


Luca blir omkutad samtidigt som den andre joggaren plåtar


Smutsiga och kalla ben.


Kall Kalle.


Lättad Luca.