Veckoslut och snorsportare


Jag gillar uttrycket snorsportare, det är så tydligt vad man menar. Jag tänker på Wassbergs skägg och blöta kalla orienterare. Skidalpinism på svenska berg är också snorsport. Även multisportarna är självskrivna.

Men är vi cyklister verkligen snorsportare? Vi cyklister kör snyggt i solsken och döljer alla tecken på ansträngning väl eller? Hur ser egentligen ett svenskt distanspass i februari ut? Men visst förekommer det en hel del hockeysnytningar från sadeln på cyklar med kompislapp? Är vi cyklister säsongare i snorsport?

Häromdagen körde mina nya favoriter hem en guldpeng i de olympiska lekarnas stafett, det var underbart att se när individuella snorsporter blir lagsport och samarbete. Även Hellners individuella guld fick förutsättningar av bra lagkörning som påminner mycket om hur ett väl samkört lag tröttar ut motståndet på en landsvägstävling. Lagom till de svenska snorsportarnas triumf fylldes mitt huvud av snor, utan att jag känner mig ett dugg sportigare. Snarare tvärt om. Träningen innan kände jag mig pigg som alltid men med en lätt irritation i höger näsborre. Ungefär samtidigt som Hellner fick lukta på skumpakorken blev min skalle sprängfull med sjukdom.

Passar på att visa en bild på nya Shimano 105, för ett par veckor sedan bevittnade jag flera av Shimanos världspremiärer men det mest spännande får jag inte berätta om innan sommaren. Det kan ni istället hitta på en annan del av det stora nätet. Norrmännen på pressvisningen kallade 105 för en svensk elitgrupp. Något måste de väl kalla elitgrupp, deras manliga stafettlag kallas nog något annat.

/Kalle Bern