Transalp etapp 7
Etapp 7
Idag skulle vi upp till klassiska alpina skidorten Madonna di Campiglio. Kortaste etappen med flest höjdmeter per meter, endast 47 kilometer lång men lite drygt 2300 höjdmeter att klättra. Direkt ut ur Val di Sole eller rättare sagt byn Male i Val di Sole började klättrandet med 600 höjdmeter på 7 kilometer. För första gången på hela loppet kände både jag och Luca oss starka och hela backen körde vi om folk (annars har bara Luca varit stark). Fin stig utför ner i dalen som skulle leda oss till den stora 25 kilometersklättringen.
Väl nere vid monstrets fot känner jag att något är konstigt, bakdäcket töms sakta på luft, vår första punka!
Under de 7 minuter som det tar att byta slang och pumpa med alpernas sämsta pump hinner en massa cyklister blåsa förbi. Med fyllda däck ger vi oss på det långa motlutet och börjar köra om folk direkt tills vi hittar en grupp som håller vår takt. Halvvägs upp blir vi omsprungna av ett par som är ute och joggar och har valt samma sträcka som vår dagsetapp. De två löparna håller femminuterstempo uppför en backe som är 10% brant, det är ganska sjukt. Alla som kan räkna har fattat att vi alltså körde långsammare än 12 kmh uppför mot Madonna D C. Klättringarna är hela tiden en kamp för att hitta fäste och hinna andas, det går ganska långsamt helt enkelt.
Sedan började det regna och hagla. Vi klättrade klart och körde utför in i mål ganska frusna, Luca som bryr sig om kyla skyndade sig till hotellet medan jag som inte kan känna kyla stannade kvar i målområdet och hackade tänder.
I morgon cyklar vi ner till Gardasjön och öppnar en flaska spumante.
Trött kille en kvart innan start, första dagarna kanske han satt på trainer och värmde. Nu vet han bättre.
Surt sa räven, varje dag har vi glömt att köpa kolsyrepatroner.
Luca blir omkutad samtidigt som den andre joggaren plåtar
Smutsiga och kalla ben.
Kall Kalle.
Lättad Luca.
Transalp etapp 6
Transalp etapp 6
Uppförsbacke, känns som ett återkommande tema när man ska cykla genom alperna. Idag skulle vi börja med en klättring som var 1400 höjdmeter och ganska brant. Hela klättringen var grus blandat med sprängsten men det kändes bra. Sedan utför på fantastiskt fin stig ett par kilometer innan vi fick börja klättra igen, på samma fina stig.
Båda två kände sig bra hela dagen utan att det gick särskilt fort, benen är tömda och går på sparlåga mest hela tiden. Idag bröt flera lag och ibland ser man en trasig cyklist som står och gråter bredvid stigen.
Halvvägs upp men långt ner.
Ahh, stigen var härlig.
Så här konstigt gör väldigt många för att stå ut med sig själva. Färgglada knän förgyller vardagen.
Transalp etapp 5
Transalp etapp 5, den längsta dagen.
Vi är i Italien, som är ett utvecklingsland när det gäller öppna trådlösa nätverk. Därför kommer tre dagar samtidigt. Italien är däremot ett väldigt väl utvecklat land när det gäller konsten att göra djur och växter goda. Vi har inte saknat datandet då vi ätit gott nästan hela tiden.
Etapp nummer fem skulle bli hård, det visste vi och var beredda på det värsta. Men det blev värre. Flest höjdmeter och kilometer på samma etapp, inklusive ett asfaltsavsnitt uppför den legendariska giroklättringen Passo di Mortirolo. Resten av etappen skulle visa sig bestå av en hel del stig. Något man normalt sett gillar, när stigen går uppför och det är kö framför är det bara jobbigt. Dessutom var det ibland lite kö utför också. Vi körde faktiskt en hel del bra stig också. Tyvärr bor vi ofta så pass långt ifrån starten och gillar sovmorgon så ofta hamnar vi långt bak i startfållan. Trots att vi båda två har som målsättning att bara ta oss i mål håller man ändå koll på placeringar och på etapp fem kom vi 158:a utan att vår totala placering förändrades. I resultatlistan innebar i början våra placeringar runt 150:e plats att vi låg i mitten men nu har så många brutit att vi ligger lite närmare sist.
Här kommer också lite bilder på när vi går med cykel, det var bara 2-3 km gående av 105 km men det kändes ganska drygt just då.
Långt bak i starten, långt bak i första backen ut ur Livigno
Köbildning i en liten uppförsbacke.
Snöfält och ännu mera promenad.
Mortirolo, det var för att ingen klottrat Kalle och Luca på asfalten som det gick så sakta.
Svårklättrat!
transalp etapp fyra.
Etapp fyra. Scuol i Schweiz till Livigno i Italien.
Idag var det skitjobbigt. Första klättringen var 23 km och gick ganska snabbt, någonstans där tömde jag benen. Resten av etappen mådde jag lite dåligt och hade ont överallt, i vänster knä hade jag extra ont. Luca fick putta på lite uppför.
Vi lyckades för tredje dagen i rad komma i mål som 145:e lag, något som borde göra oss till det absolut jämnaste laget. Kanske att det israeliska lag som hamnat tvärsist på maxtiden varje dag är jämnare. I herrklassen är det totalt 240 lag kvar, från början var vi närmare 300. Totalt kör 600 lag, alltså 1200 cyklister från 37 länder. Stämningen längs med banan är fantastisk.
Craft som är huvudsponsor har med 7 lag som kör lite snabbare än oss varje dag, förutom de två Craft-lagen som brutit.
I morgon kör vi 3500 höjdmeter och 105 km.
Nu är det dags att gå ut och njuta av det italienska köket.
Så här såg vår primala carpaccio-återhämtning ut, äntligen är vi Italien.
Jag tappade skallen i Val Mora, en fantastisk plats som man når bara till fots och på cykel.
Sedan fångade jag en så här stor fisk! Solen och motlutet sög musten ur mig och jag började yra.
Transalp etapp tre,
Strålande sol och endast 2504 höjdmeter klättring. Vi började dagen med en monsterklättring på väldigt många höjdmeter. De sista höjdmetrarna var 20% brant och grovt rullgrus, inte särskilt många som cyklade där. Sedan skönt böljande utförscykling när vi kommit över krönet. Efter det första monstret kändes allt ganska skönt, kroppen gjorde självklart ganska ont hela tiden men det rullade på. Något som man glömmer lätt är hur vackert det är hela tiden, ibland tänker man lite för mycket på höjdmetrar.
Dagen avslutades med lättåkt stig och en asfaltssträcka över gränsen, de sista två milen in till Scuol var grus med endast två knölar som skulle besegras. Två knölar på runt hundra höjdmeter kändes som att vinna på lotto.
I morgon kör vi till Livigno och det ska bli skitkul. Cyklingen idag tog 4 timmar och 40 minuter. i morgon kör vi snabbare.
Träffade också de andra svenskarna idag, Katarina och Anders Grände från Varbergs MTB, efter kramp första dagen kör de försiktigt men kör på bra ändå.
Sista biten upp mot toppen kändes oändlig. Men det var också den enda gången vi behövde gå.
Luca får också vara med på bild idag. Proffsigt placerade brillor!
Klättrande rygg i Kadenskläder.
Transalp etapp två
Idag var det hårt, 3184 höjdmeter på 78 kilometer tror jag. 7 kilometer efter starten började den första klättringen som var 1300 dryga höjdmeter på runt 13 kilometer. 10% i snittlutning, det fanns ganska långa sträckor som var lite brantare. Lilla klingan fram användes flitigt idag. Luca var som vanligt apstark uppför och jag kände mig tung. två småklättringar på runt 700 höjdmeter senare började vi närma oss Ishgl och ropade hej långt innan bäcken. Vi saknade nämligen nästan 500 klättringsmeter som skulle tjänas in på vacker singletrack längs med den dal som skulle leda oss in i mål. Benen kändes som skit men det var underbart att märka att jag inte var ensam, vi körde om väldigt många lag på stigarna in mot mål. Trots alla omkörningar lyckades vi inte bättre än 145:e plats av lite drygt 250 lag i herrklassen. Totalt är det 600 lag med i alla klasser. I morgon kör vi också en hård etapp med en lika kämpig första klättring som idag men med lite mindre berg mot slutet. I damklassen vann även idag de två danska systrarna Norgaard, de leder nu med närmare en timme..
Pastaparty, att vi fick någon slags baconfeber efter två tuggor kan bero på att vi såg det här innan vi gick och åt.
Det är vackert i de österikiska fjällen. Även om benen känns som skit. Långa grusvägsklättringar är inte helt ovanligt i transalp.
Kossorna bryr sig inte så mycket om cykling, det kan man se på deras tomma blick.
Stirra ner i marken är mitt favoritstirrande när jag klättrar och Luca plåtar.
Transalp etapp ett vanns av danskor i dansskor.
Nu har vi varit på pasta-party och prisutdelning. Trött och redo för Herr J. Blund tänkte jag ändå berätta lite mer om vilka som vann och vad vi fick för pasta, det var Penne som kallades Torteglioni och hade kokats väldigt noggrant.
Till pastan drack vi bubbelvatten och åt lite bröd. Festkänslan infann sig inte riktigt för mig, pasta-party är inte vad jag trodde. Kanske var det så att min trötta kropp var väldigt osugen på att dansa på bordet och vakna i en alpbäck med en vuvuzela som hatt. Några som däremot dansade på bordet var de två vinnarna i damklassen. På ett ansvarsfullt och sportsligt sätt alltså.
Dagens etapp som jag berättat om lite tidigare vanns av Team Bulls bestående av Karl Platt och Stefan Sahm i herrklassen och av de danska systrarna Norgaard i damklassen. De båda systrarna som förra året vann hela transalp dansade glada upp på scenen och tog emot de rosa ledartröjorna, rosa är tjejigt och därför ska ledarna i damklassen klä sig i rosa. Mixklassen fick blå tröjor, blått är gott, men inte särskilt goth. Systrarna Norgaard kör för Rothaus Cube, samma lag som nyblivna europamästarinnan Alexandra Engen alltså.
Jag skrev tidigare att en del av uppförsbacken som körde idag var 20 procent brant. Det var ljug för den var 30 procent som brantast.
Här kommer två bilder från den uppförsbacken, med den flacka skylten.
I bildens vänstra hörn kliver jag precis på cykeln igen efter en kortare fjällpromenad.
Alpvyer
Craft Transalp etapp ett
Nu är vi klara med den lättaste och första etappen av Transalpen. Idag körde vi lite drygt 2100 fallhöjdsmeter och 78 kilometer. Efter 4 timmar rullade vi över mållinjen.
Från Tyska Fussen fast med tyskt y till Österikiska Imst.
Den stora klättringen var på lite mer än 700 meter och 7 kilometer alltså ett snitt på 10 procent de sista 800 metrarna var det 20 procent och sprängsten. Alla utom Luca, min lagkamrat gick den sträckan. Luca tyckte att det var coolt att cykla uppför så han trampade på. Vi kom in någonstans i mitten tror jag. Hela dagen hörde vi åska mullra i bergen kring oss men regnet började inte förrän vi gått i mål, nu spöregnar det och åskar. Luca sover som en klubbad säl, eller det gör han inte alls, han bara sover (klubbade sälar är väl typ döda och på väg att flås). I morgon lovar jag alpvyer efter den näst hårdaste etappen.
Smurtsiga och trötta ben som vill fyllas på med chips och munkar.
Nummerplåten
Så här såg det ut i Sydtyska Fussen kvällen innan himlen öppnade sig.
/ Trött Kalle i åskovädret
Cancellaras nya cykel
Vid presentationen av Fabian Cancellaras nya tourcykel var det många som undrade lite över den stora flaskan. Ser inte flaskan lite ut som det där kaniner är byggda av. Resten av cykeln ser i alla fall smidig och snabb ut. Går det att få langning när den är så där stor? Med Fabians vridmoment kanske man behöver rejält med energi i flaskan?
Snygg jonne med konstig flaska. Det här är alltså den nya Roubaix SL3 som fabian vann Raris Roubaix på.
/Kalle
Framtiden från Specialized
Specialized 2011 Just nu är jag i USA och hälsar på Specialized. Vi bor på 3000 meters höjd och första dygnet var en kamp mot kroppens reaktioner på höjden och tidsskillnaden.
Inte så mycket text den här gången, lägger istället upp lite bilder på Specialized 2011. Epic 29 tum i snygga custom-lacker som vi aldrig kommer få äga, en ny downhillcykel och en jätelätt hjälm (175 gram).
På en billigare version av den storhjulade Epicen upplevde jag min värsta krasch på många år igår. Trodde inte att jag skulle resa mig överhuvudtaget men cyklade tillbaka till civilisationen med lite små skrapsår och en trasig hjälm.
Den nya downhillcykeln som teamet använt på två världscuper redan, här bredvid mig i liften.
Epic 29 S-works
Ännu en Epic 29 S-works
Och en Epic 29 S-works i blågult
Lätt hjälm med justerbarhet och bra ventilation enligt Specialized.
Senaste inlägg:
- Transalp etapp 7
- Transalp etapp 6
- Transalp etapp 5
- transalp etapp fyra.
- Transalp etapp tre,
- Transalp etapp två
- Transalp etapp ett vanns av danskor i dansskor.
- Craft Transalp etapp ett
- Cancellaras nya cykel
- Framtiden från Specialized
Denna blogg:
Prenumerera på denna blogg:
RSS 2.0
Arkiv:
Kategorier
- Filmfredag och en glad nyhet
- Återhämtning
- Jens Voigt - Mysteriet med den lilla gula cykeln löst
- Jens Voigt - Hård kille
- Tunna tröjors tour
- Touren och traditionen och det som hände igår
- Touren, teamen, och taktiken
- Tour de France - Inte bara ett spännande race
- Touren - Stjärnor och Vattenbärare
- Tour de France - Värdefulla Watt
- Cyclocross (5)
- Cykelhistoria (1)
- Freeride (9)
- Kost och näringslära (2)
- Landsväg (194)
- Mecka (2)
- Mountainbike (59)
- Prylnytt (10)
- Resultat (1)
- Tdf 2010 (26)
- Träning (2)
| Alberto Contador lämnar Astana | 527 visningar |
| Contador vann Touren för tredje gången | 223 visningar |
| Wetterhall blir stagiaire hos Cervélo Test Team | 201 visningar |
| Lindgren letar efter känslan och Engen vilar | 145 visningar |
| Pro presenterar trailkomponenter i kolfiber | 138 visningar |
| Schurter och Vogel förlänger med fyra år | 123 visningar |
| Cancellara snabbast mot klockan | 109 visningar |
|
- Säljes: Battaglin Stealth
- Säljes: Specialized S-Works SL2
- Säljes: Selev XP Racerhjälm
- Säljes: Nishiki Team Carbon – 2010 (60cm)
- Säljes: Nishiki Team Carbon 56
- Säljes: FSA komponenter
- Säljes: Trek Madone 5.1 64 cm
- Säljes: Gepida racer 56cm
- Säljes: Cyclocross stl 52 Stevens Carbon team DA
- Säljes: Cervelo R3 "white edition"
- Farfarsgårdens Trädgårdscafé
- Rapp´s Café i Borensberg
- Torsångs café
- Knut Jöns Båstad
- Café Sött och Salt
- Brobacken
- Humlalyckans Gårdscafe
- Open world café -Danderyd
- Ruter Retro Cafe
- Nyfiket, Mjölby
