Bra kommenterat på förra inlägget, det är ju tydligt att det där är något folk har åsikter om i alla fall, även om ni inte alltid är överens vare sig med mig eller varandra.

Mitt senaste blogginlägg som genererade kommentarsstorm var ju annars det om det här jerringpriset där många älskade skidåkning mer än livet. Eftersom jag är en fin tjej som tar till mig saker har jag idag ägnat mig åt just detta. Jag och Kristin slet (eller mest jag, Kristin som kan åka på riktigt fick mest ägna sig åt att vänta på mig...) runt några timmar i vinterparadiset Sörskog (jag vet ju att jag ofta ba "flytta till dalarna, ALLT här är finast och bäst!!!" och jag hoppas jag inte peter&vargat för mycket för alllttsssååå, har ni varit i sörskog UTAN att sälja era lägenheter och flytta hit så är ni inte mänskliga. Orimligt fint).

Allt jag vet om skidor har jag lärt mig av Adam Steen, och det viktigaste han lärt mig i skidåkningsväg är det här:

Det vill säga att alltid, under alla omständigheter, efter avslutat pass kasta sig ner på rygg, grimasera och deklarera sin stumhet.

Eftersom man gärna vill smälta in när man börjar med något nytt så gjorde jag givetvis detta även jag, efter våra timmar i spåren.

Samlingen tanter och farbröder vid spårstarten verkade dock inte alls förstå vad jag höll på med. De kan ju knappast ha varit riktiga skidåkare.