Mycken drama här. Min ena hund = bebis är supersjuk och ligger sedan imorse inlagd på hundakuten till tidigast imorgon eftermiddag. Hoppas han inte dör! Skulle gråta blod i livets alla resterande dagar.

Annat drama: jag fick igår åter stifta bekantskap med den gamla favoritkaraktären Full Jobbig Kille. Det var inte igår precis (fast det var det ju, men ja). Jag har ju inte gått ut på helger sedan jag var ca tolv och mitt oerhört stillsamma uteliv nu för tiden som begränsar sig till en eller annan finöl i kombination med mat någon vardag emellanåt brukar förskona mig från den där avarten bland människor. Men igår ba gjorde han en öerraskningsmåndagsuppenbarelse. Festligt. Jag är ju numer gammal och sansad och hamnar inte längre i slagsmål med killar som TAR PÅ MIG (4real, vad är det för fel på folk!??!?!) på krogen, men det kräver ju sin behärskning. Man vill bara nita. Orkar ej med.

Har annars vilodag nr 2 i rad idag. Tråkigt förstås men jag kände mig inte riktigt ok och vägrar bryta det här helt sjuka flowet med noll sjukdagar och noll missade träningsdagar (utom idag då) som jag haft den här vintern. Få förunnat.

Bloggläsare = bäst. Lina tog väl tag i det där med kulörerna och mailade mig den här mer färgställningskorrekta och kulörjusterade bilden. Så fint, tack! Lite andra loggor bara så är det ju helrätt.

Varmt i Falun idag, nästan nollgradigt. Mina lördagar brukar ju ganska ofta innebära långt distanspass med nästan lika lång avslutande fika, men inte idag. Jag ska cykla själv och då är man ju lite mer effektiv och vill bara komma hem igen. Förhoppningsvis fryser inte vattnet så jag åtminstone kan få festa loss på det sista timmarna. Förhoppningsvis har jag även tillräckligt med batterier i min ipod så jag får något att sysselsätta mig med.

Idag åkte jag och Jeppe77 på utflykt till Norberg. Där kan man göra flera saker. Till exempel kan man som bekant cykla Engelbrektsturen på sommaren. Man kan även råka hitta Manges svärföräldrar och framförallt kan man åka på fredagsvisit till Kalaswear-kontoret som ju ligger där.

Förutom att vi ville åka sportig biltur och mingla och dricka kaffe och prata strunt och äta oss trinda på wienerbröd och andra för all del på alla sätt och vis härliga sysselsättningar så skulle jag prova lite storlekar på kläder. Det börjar bli dags att beställa sådant och jag var lite osäker på om jag skulle gå ner en storlek eller inte, och man vill ju inte bara chansa och riskera en hel säsong i fel size.

Kalas-Jonas är ju rutinerad och en man med koll så han plockade direkt fram en storlek mindre och trodde att det nog skulle bli bra, och det var helt perfekt! Sån himla tur att jag provade. Nu satt grejerna som en smäck och jag blev såhär glad och nöjd och tillfreds med tillvaron:

Gött satan att jag kunde gå ner i så liten storlek att grejerna satt tight utan att tröjan och/eller hängslena till byxorna blev för korta. Om man är så lång som jag men ändå smal så är det ofta svårt att få till det där, men de här nya snabba kalasställen satt så himla perfekt redan från början utan att det behövde modifieras nånting! Skönt. Älskar när saker är bra och funkar.

Nu ska jag ju inte cykla runt i landslagskläderna naturligtvis, utan i Falu CK-färger, men de är förstås inte beställda än. Jag hade tänkt vara kreativ och innan jag publicerade här ändra färgerna till grönvitt medelst den här moderna tekniken vi har välsignats med, men min dator orkade inte med sådana festligheter. Det är trots allt fredag. Ni får försöka se för ert inre öga.

Nu ska jag cykla TC. Dagen har bjudit på helt overkligt vårvinterväder här så det lär nog inte var en enda själ i hallen eftersom hela dalarna förmodligen ägnar eftermiddagen åt att vara ute och ligga i snödriva i sol och nollgrader.

Hade ett orimligt klent psyke på dagens pass. Typ, trodde att jag var svag, fast jag inte var det? Helt fuckedup. Bra frekvens på handboll dock (emma!). En av friidrottarna drog axeln ur led. För bara några veckor sedan hände samma sak när jag var där, det verkar livsfarligt att vara kulstötare.

Den här bilden tog en av alla de här männen det spekuleras kring om jag är ihop med eller ej på mig i helgen, men jag publicerade den inte då och det såg väl ganska exakt likadant ut på dagens pass så jag använder den nu istället:

Sedan kom jag hem och satt i godan ro och pratade med Jeppe i telefon när det plötsligt ringer på dörren och jag får BLOMBUD!!! Alltså!!! För typ en vecka sen twittrade jag ju följande:

" @StromLisa känner mig alltid så himla lurad när jag kommer på mig själv med att bara vilja ha nån dude som typ ger mig smycken och blommor och skit "

och idag får jag detta:

Gud hör bön, osv. Blev så himla glad!! Så fint att helt oförtjänt få BLOMMOR!!!! Få blommor = mest underskattade grejen!

Utöver de topparna och dalarna har uppmärksamma ögon gjort mig medveten om att jag tydligen figurerar i nya numret av Vasalöparen som verkar ha kommit ut till folk idag, både Adam och Öijer har postat det här så jag kunde få se:

Snabb tjej på hoj minsann! Det där känns ju verkligen oerhört långt borta nu. Grönt gräs och mtb och sommarvärme och barbent och allting. Ironiskt dock att de väljer mig som symbol för cykelvasan när jag inte ens gick i mål i år. Å andra sidan var jag ganska snabb året innan vill jag minnas, så det kanske är ok ändå.

Bra kommenterat på förra inlägget, det är ju tydligt att det där är något folk har åsikter om i alla fall, även om ni inte alltid är överens vare sig med mig eller varandra.

Mitt senaste blogginlägg som genererade kommentarsstorm var ju annars det om det här jerringpriset där många älskade skidåkning mer än livet. Eftersom jag är en fin tjej som tar till mig saker har jag idag ägnat mig åt just detta. Jag och Kristin slet (eller mest jag, Kristin som kan åka på riktigt fick mest ägna sig åt att vänta på mig...) runt några timmar i vinterparadiset Sörskog (jag vet ju att jag ofta ba "flytta till dalarna, ALLT här är finast och bäst!!!" och jag hoppas jag inte peter&vargat för mycket för alllttsssååå, har ni varit i sörskog UTAN att sälja era lägenheter och flytta hit så är ni inte mänskliga. Orimligt fint).

Allt jag vet om skidor har jag lärt mig av Adam Steen, och det viktigaste han lärt mig i skidåkningsväg är det här:

Det vill säga att alltid, under alla omständigheter, efter avslutat pass kasta sig ner på rygg, grimasera och deklarera sin stumhet.

Eftersom man gärna vill smälta in när man börjar med något nytt så gjorde jag givetvis detta även jag, efter våra timmar i spåren.

Samlingen tanter och farbröder vid spårstarten verkade dock inte alls förstå vad jag höll på med. De kan ju knappast ha varit riktiga skidåkare.

Ok, har tänkt blogga om en sak ett tag men inte kommit till skott eftersom jag 1. inte vill bli hatad och 2. tänkt att jag borde göra något så helcrazy som att typ researcha(!!) lite ordentligt innan jag börjar häva ur mig, men man vill ju hellre vara svinjobbig än typ "mild" och research kommer ju aldrig någonsin ske i den här bloggen så nu skiter jag i dessa skämt till hämningar.

Det här gubb-pro-anandet på internetcyklistgubbarna (tar mig friheten att utesluta alla kvinnliga cyklister, för hittills har jag inte sett fenomenet hos en enda) nu alltså? Jag kan inte svära på att det ökat, har ju som sagt inte gjort min research, men det känns helt klart betydligt mer närvarande och uttalat och uppenbart nu än de senaste åren. I varenda blogg, twitterflöde, happytråd sitter folk och ba "ååå cyklade Xh före frukost, sedan en slät kopp svart kaffe, ska nu dra en råkoströdbeta och ladda för 7*20min tröskel på lunchen innan kvällens vilodagspass med vo2max-intervaller, snart är fetman borta, nu nere på 57 kg så snart slipper man skämmas i trikåerna, yeszz!!"

Min initiala reaktion på detta: "Zzzzzzzzzzzzz"

- följt av en obeskrivlig nivå av ickeimponering och ointresse, för att sedan ba "MEN VAD HÅLLER NI PÅ MED??!!".

Jag är ju inte dum. Alla, och så även jag, är ju medvetna om att det går lättare att cykla om man är lätt än om man är överviktig. Huruvida personerna som oftast hetsar med det här är överviktiga eller ej lämnar jag åt dem själva att avgöra, det här är ingen ätstörningsintervention och alla är vuxna nog att bestämma över sina egna kroppar etc etc så jag skiter i kroppsfettsprocenten. Huruvida vi har nog mycket av ett bergslandskap i Sverige för att det ska vara relevant att deffa ner sig in absurdum är väl även det en annan diskussion antar jag, så jag lämnar även det.

Överlag skiter jag i vad andra gör så länge jag slipper vara inblandad, men det som däremot stör mig här är koketterandet med det hela. Att det liksom är något eftersträvansvärt och något folk borde se upp till/ta efter. Det finns just nu en ton i cykelbloggarna där det anses enormt ballt att späka sig så mycket som möjligt (att sedan de flesta av dessa fastetränare verkar trycka ett och annat bakverk till eftermiddagsfikat kan man ju tycka vad man vill om) och även om det givetvis finns vissa träningseffekter som bäst uppnås med låga energinivåer osv så är jag övertygad om att prestationerna och träningen för de allra flesta av dessa veteraner/motionärer är på en nivå där det förhåller sig så gott som irrellevant. Snarare skulle de nog gynnas av att ha energi nog att träna ordentligt de pass de väl tränar. Men det verkar heller inte vara träningseffekten som sådan som är vitsen, utan själva bantandet i sig (förlåt, naturligtvis inget bantande, naturligtvis ett mer manligt korrekt "deffande") och det gemensamma ryggdunkandet efter väl utförda väggningar.

Förutom att det ger utomstående en osmickrande och osympatisk bild av cyklister som grupp, vilka redan har ett inte rosaskimrande rykte så skickar det signaler till cyklande ungdomar som är allt annat än rimliga, vettiga och okej. Jag vet tex en ung aktiv som i höstas blev tillsagt av en äldre och av många respekterad cyklist att det enda som gällde om den skulle lyckas var att gå ner tvåsiffrigt antal kilon. Det ENDA?! Really? För någon som fortfarande är ung och växer? Bra sätt att skapa en fin grogrund för ätstörningar hos elitidrottande unga, och då särskilt i en sport som rimligen måste ha en av de största andelarna ätstörda män och där man därmed borde vara extra noga med att försöka att inte reproducera skeva förhållningssätt kring just mat.

(Dessutom är det inte ens något att briljera med. Varenda tonårstjej har tränat en miljard timmar på fastande mage och skippat lunchen. Kom med nåt värre om ni ska försöka vara hårda.)

Det var det om det.

Ni som hängt med redan under tiden på min gamla blogg vet redan det här, men för er andra kan vi ta en liten recap.

När jag i våras bestämde mig för att sluta läsa fysiologi och träningslära och sånt där som alla här läser och istället ta tag i den här bacheloren i retorik som jag påbärjat i Örebro och nu ägnar mig åt att förhoppningsvis slutföra under Uppsala Universitets vingar så var det från början inte helt glasklart på vilken skola jag tänkte mig att det skulle ske. Ett tag hade jag mycket långt gågna planer på att flytta tillbaka till Stockholm, där jag ju trots allt bott större delen av mitt tonårs- och vuxenliv, och göra det där. Men nu blev det inte så av olika skäl, och det har jag aldrig ångrat för det verkar som att småstadslivet är det enda som lägger band på den här oroliga själen of mine (men det är en helt annan historia och ett helt annat inlägg). Tur då att jag ibland ändå får umgås med Stockholmare här på hemmaplan. I helgen var ju tex Danne här och sa ord med e istället för ä och ett par veckor tidigare var även Kalle i byn med sitt storstadsbagage.

En annan dalkulla som varit exilerad i Stockholmsregionerna några år men nu även hon tagit sitt förnuft tillfånga och flyttat tillbaka till rätt del av landet är ju nyblivna falubon och tillika svenska långloppsmästarinnan Angelica Edvardsson. Dock är hon ju lite mer nyligen tillbakavänd och flyttade hit först nu vid årsskiftet så hon har fortfarande lite cityblod kvar i ådrorna. Idag visade hon mig till exempel hur man jobbar sportdryck i stan:

Man lär sig nåt nytt varje dag!

Sand och belgare i slomo. Jag hittar inget sätt att bädda in videon på, men kolla HÄR.

Alla dagar spenderas bäst med hund. Vilodagar spenderas bäst till fots och skogs. Till skogs är man bäst på skoterspår, både på fötter och på hjul. (Och på skoter, antar jag?).

Annars CXVM idag. Damerna har redan kört (Kajsa 25:a, Åsa 30:a) så nu håller vi väl tummarna för att pangpang-Mang kom ihåg att packa snabba ben. Hoppas!

Det är lite tyst, men jag försöker komma på uppsatsämne, läser vetenskapsteori och utöver det så tränar jag på duktigt. Har tagit hjälp av någon jag både tycker om och har fullt förtroende för så nu är det rätt behagligt att bara nöta på i träningsbubblan här hemma och ha trötta ben och trött huvud. Idag var jag ute själv, det händer ju inte så ofta men folk som skulle kunna vara sällskap har en obegriplig ovana att jobba dagtid på vardagarna.

När jag tvingas till mitt eget enahanda sällskap brukar jag cykla med musik i ena örat för att få något annat att fördriva tiden med än mina egna tankar. De är visserligen för all del oftast begåvade men det är ju sällan något man inte hört förr. Å andra sidan är det sällan något jag inte hört förr på min ipod också, eftersom jag inte har bytt musik en enda gång på den sedan jag fick den för några år sedan, så i slutändan är det kanske lika illa.

Hur som. Mannen, myten, legenden Jeppe77 har ju lärt mig mycket i livet, till exempel det här med vikten av en bra innerhandske (alltså, 4reeeeeaaaallllll, vikten av!!), hur man swoonar tonårstjejer och även det här med optigheten i att cykla till gamla hårdrocksballader. Jag är annars mer av en untz-untz-untz-tjej när det kommer till träningsmusik, men på ensamma distanspass är det oväntat bra med pampiga powerhits. Förutom den här detaljen att det, när man möter detta:

till tonerna av tex sånt som ca tre minuter in i denna:

... har rätt svårt att INTE se sin egen död filmiskt spelas upp i slowmotion framför det här berömda inre ögat. Under varje pass alltså ett antal gånger.

Annat roligt på tema min ipod, dödn och cykel är att den två gånger i rad nu har valt att spela samma låt när jag kommit in till stan efter avklarat pass. Oddsen för det är ju inte så imponerande med tanke på att jag shufflar tusentalet låtar och bara har ett ex av den inlagt, så jag börjar ju undra vad det är för peppigt som Apple försöker säga mig när jag får höra det här gång på gång när jag stapplar upp för trappan till mitt hem: