Det är lite tyst, men jag försöker komma på uppsatsämne, läser vetenskapsteori och utöver det så tränar jag på duktigt. Har tagit hjälp av någon jag både tycker om och har fullt förtroende för så nu är det rätt behagligt att bara nöta på i träningsbubblan här hemma och ha trötta ben och trött huvud. Idag var jag ute själv, det händer ju inte så ofta men folk som skulle kunna vara sällskap har en obegriplig ovana att jobba dagtid på vardagarna.

När jag tvingas till mitt eget enahanda sällskap brukar jag cykla med musik i ena örat för att få något annat att fördriva tiden med än mina egna tankar. De är visserligen för all del oftast begåvade men det är ju sällan något man inte hört förr. Å andra sidan är det sällan något jag inte hört förr på min ipod också, eftersom jag inte har bytt musik en enda gång på den sedan jag fick den för några år sedan, så i slutändan är det kanske lika illa.

Hur som. Mannen, myten, legenden Jeppe77 har ju lärt mig mycket i livet, till exempel det här med vikten av en bra innerhandske (alltså, 4reeeeeaaaallllll, vikten av!!), hur man swoonar tonårstjejer och även det här med optigheten i att cykla till gamla hårdrocksballader. Jag är annars mer av en untz-untz-untz-tjej när det kommer till träningsmusik, men på ensamma distanspass är det oväntat bra med pampiga powerhits. Förutom den här detaljen att det, när man möter detta:

till tonerna av tex sånt som ca tre minuter in i denna:

... har rätt svårt att INTE se sin egen död filmiskt spelas upp i slowmotion framför det här berömda inre ögat. Under varje pass alltså ett antal gånger.

Annat roligt på tema min ipod, dödn och cykel är att den två gånger i rad nu har valt att spela samma låt när jag kommit in till stan efter avklarat pass. Oddsen för det är ju inte så imponerande med tanke på att jag shufflar tusentalet låtar och bara har ett ex av den inlagt, så jag börjar ju undra vad det är för peppigt som Apple försöker säga mig när jag får höra det här gång på gång när jag stapplar upp för trappan till mitt hem: