Varför ens ha en plan att berätta om när man vet att vi kommer träffa en trevlig och pålitlig jävel som säger att vi ska planera åt andra hållet, eller helt enkelt inte planera alls och istället följa med upp på Mount Diablo, elda, dricka sportdryck och kolla på när Tour of California rullar förbi. Tour The California borde det heta eftersom jänkarna döpt om Tour de France till Tour The France.

Vi kom just ner från berget, Mount Diablo dvs. tusen meter högt och lite till, californiens motsvarighet till Mont Ventoux, en ensam bjässe på slätten, i detta fall med ett något mer slagfärdigt namn även om jämförelserna där efter är ganska bleka, både i storlek och historia. Tour The California är i jämförelse med den andra touren lika blek och att stå och vänta på klungan på det franska berget är något helt annat än den stämning som var på Mt Diablo. Inte för att det var trist men jänkarna har en del att lära av fransoserna och den europeiska cykelfanatismen längs tävlingar på kontinenten.

Att cykla uppför jävulens berg med 60 kilo packning var underbart men jag kunde inte sluta tänka på hur gött det hade varit med förra helgens Specialized Roubaix Di2 istället för mitt tunga kastrullstålsgjutna ånglok till cykel. Nu ändrades planerna igen, måste pysa. Planen vi inte har just nu är att imorgon cykla norrut mot Lake Taho. Får se hur det går.

Vakna på 7e / Mission, frukost, cykla, Rapha på Filbert / Fillmore, blev bujden på Americano, Giro d´Italia, TTT, cykelböcker, snacka dödsmetall, cykla backar, äta hommuslunch, kolla kass cykelbutik, promenera, träffa folk, kaffe på Sight Glass, tillbaks på 7e, rundade hörnan för en Emelisse, herrejössesöl, parkerade cykeln, gick på bio, tog en paus, promenerade, köpte kuvert, åt vietnamese, drog hem, chillad och somnade framför Die Hard på teven.

En typiskt bra dag i San Francisco. Lika delar cykel, öl och gott kaffe. Dagen innan var lika dan, skillnaden var att cykelingrediensen var finfina svenskättade cykelbutiken Cykel. På måndag startar etapp 2 på Tour d´California från stan och hetsar ner mot Santa Cruz. Efter starten packar vi ihop våra grejor, fyller upp cyklarna och rullar över till Oakland, via Walnut Creek och vidare till Mt Diablo där Touren passerar på tisdag. Kommer bli toppen med touring, camping och cykeltävling och att vårt äventyr fortsätter norrut är efterlängtat. Städer, speciellt en stad som San Francisco är fantastiskt, men småvägar utan bilar och folk är något annat, speciellt, som vi gillar mycket. 

Gårdagen bestod av 16 mil fantastisk cykling över höga berg och djupa dalar genom Red Woodskog i strålande solsken med fantastiskt sällskap på en Specialized S-Works Roubaix Di2. 3000 höjdmeter, fika med perfekt dubbel espresso och stark ost. Så ska det vara när det är som sämst.

Jag kan inte se någon som helst anledning att inte vara med på detta. Då Race Across Skåne (R(a)AS) i år ligger på is, blir detta en minst fullgod ersättare. Hufvudstadens uppnästa hovfryttare mot de hala sillstryparna som krossar de inavlade dyngskyfflarna, eller tvärt om. Upp med nävarna och ge varandra en ordentlig omgång, nästan allt är tillåtet. Från tre fronter cyklar ni organiserat mot Blåkulla (Oskarshamn) där det vankas satansverser, otyg och brygd. En bra indie-cykelenlig inramning på en tävling som borde ha gått av stapeln för 101a gången. Mer info HÄR, jag älskar den redan och om det inte vore för Atlanten hade jag stått där med ett team och krossat.

Vi har det gött, skrotar runt i Flagstaff för tillfället och unnar oss två hotellnätter då väderguden bjöd på snöstormsbuffé igår. På tal om buffeé har vi buffrat upp allt man kan bära med sig från hotellfrukosten under två dagar. Cholkadpulver, jordnötssmör, tabasco, te, kaffe, allt det där som ligger i portionsförpackningar som är perfekt att ha med sig på spontanäventyr. En kopp varm choklad med en skvätt Bourbon är förstahjälpen vid de tillfällen vi slagit upp tältet på mindre bra platser.

Det där med att inte ha någon plan är inte så dumt egentligen men det blir svårt att ha framförhållning och underhålla en blogg, bl.a. Vi har nu passerat 2000 km sträcket, det hände i förrgår mellan Happy Jacks Ranger Station och Flagstaff. Det känns oerhört länge sen vi cyklade ut ur Austin, Texas. Vi skrattar och gråter och kastas mellan total eufori och tilfälliga men djupa svackor. Det är inte så lätt som man tror, storstadsmänniskor som vi vant oss vid, att vara trött, skitig, hungrig och vakna upp frösen efter en natt med dålig sömn och äta transfettsmiddagar på äckliga bensinstationer, att vara vegetarian i Usa bjuder vissa dagar på utmaningar.

Förra veckan var helt extrem med temperatur-växlingarna. I öknen genom Tonto National Monument var det 40 grader varmt hela eftermiddagen och så fort solen gått ner blir det iskallt. Då sitter man där och försöker springa igång spritköket och laga samma mat för femte dagen i rad, och få i sig käk innan det är dags att lägga sig skitig i sin sovsäck. Allt det där är sekundärt, det är liksom insatsen som måste läggas för att få ta del av allt det andra som de flesta stunder på dygnet är helt fantastiskt.

Nästa stint planeras för fullt. Vi kommer att ta fem dagars semester från cyklarna och kanske unna oss lite hiking i Grand Canyon, kanske fastna med armen under en stenbumling och skära av en arm. Vem vet. The Great Escape är full av överraskningar.

Mellan bergskedjorna finns det dalar som är varma och tråkiga, vägar som är tre mil långa och ritade från ovan med linjal. Vi trampar och trampar men kommer ingen stans. Bergskedjan i horisonten kommer inte närmre. Så har vi haft det i två dagar. Vi rullade genom Apache National Forest på gränsen mellan New Mexico och Arizona och det var vackert, ett paradis för cyklister med otroligt vackra vyer och serpentiner. På toppen av Big Lue Mountains slog vi läger efter nästan 2000 meters klättrande på en dag. En mäktig plats i vildmarken, bara vi och hjortar besöker platsen. Vi var euforiska över dagen som avslutades med kaffe, choklad och Sailor Jerrys rom. I en nästan frostigt kall gryning steg vi upp och gjorde frukost på spritköket. På två timmar steg värmen från nollan till cirka 25 och det började gå utförs, och utförs och utförs. Gårdagens åtta mil långa slakmota skulle betala sig med motsvarande nedförslutning på andra sidan bergskedjan. Vi rullade, High on Life, nedförs i flera timmar innan dalen planade ut som den ska göra med två dagars intervall tills vi om cirka en vecka når Gran Canyon om allt går som det ska. Bilder från dagarna som gått

Nu smäller det snart. Un Giro Di Sporco Sud, den första av årets två riktiga höjdpunkter för de som gillar jävlaranamma och race utan reglementen och hämmande licensrunkande. På lördag em sitter jag spänt och följer racet från nån taskig RV Park i Arizona och önskar att det gått att beama min tillbaks till den skånska myllan för bara en dag. Och årets vinnarpeng, nu när inte jag är med, hrm, sätter jag på Olof från Komet Club Rouleur.

Att färdas över en kontinent som vi gör, innebär inte bara att cykla. Det innebär en massa olika moment och spontana, oförutsägbara situationer där bra utrustning kan underlätta väldigt mycket. Varje vecka utser jag därför den delen av vår utrustning som varit mest behjälplig eller den vi uppskattat extra mycket. Veckans vinnare är: Primatröjan i Merino.

Vad hände, det är april månad och vanligtvis runt 30 grader i New Mexicos bergstrakter. I Mars blåser det, i april är det vår, skön vår, inte som nu, runt 5 grader och extra kallt. Innan vi påbörjade resan skickade Henrik på Prima en tröja att ta med på resan och jag har bokstavligen bott i denna tröja den senaste veckorna. Jag sover i den när natten blir för kall, gör frukost i den i den iskalla morgonen, bär den under vindvästen under förmiddagen och har den till vardags i stan på kvällen.

Det är en grej vi inte höftar på. Hade vi varit tyskar, hade vi haft med oss en ingenjörsmässig ultralight packning med ett par cykelbyxor och en Patagonia fleece som vi burit oavsett kontext eller lokal (+ ev ett par sportsandaler) Vi gillar att kunna ställa ifrån oss cyklarna, packa ner GoreTex jackan och funktionen och strolla runt i en stad eller sitta på en restaurang utan att vara Sporty och då är Primatröjan den perfekta blandingen mellan Function och Fashion.

Folk vi möter på vägen tycker vi har stor packning. Med folk menar jag andra långfärdscyklister, de flesta cyklandes mellan Florida och Californien, inte sällan lätt packade, 23 mm däck, en tjock plånbok och en följebil. Jävligt lätt rulla runt USA med supportteam bakom sig. Jag håller alltid med, vi har en stor packning men jag har aldrig ångrat storleken. Våra cyklar med packning väger cirka 45 kilo styck.

Ett exempel på när det är bra att ha stor packning är följande. I förrgår var det 4 grader varmt på morgonen, 30 grader varmt och stekande sol på eftermiddagen och iskallt på kvällen. Jag hade en hel väska med mat för vi misstänkte att vi inte skulle ha möjlighet att köpa annat än chips, läsk och kakor de kommande 25 milen, vilket visade sig sant. Kläder för alla väder och alla årstider och möjlighet att laga mat i flera dagar i sträck innebär stor packning. Att vi båda är vegetarianer i köttets rike och dessutom är måna om att äta bra och god organisk mat gör att vi bunkrar när i hittar bra grejor.

Dagen efter satte vi oss på cyklarna tidigt, redan innan åtta var lägret vid Caballo Lake ihop-packat och frukosten var i magen. Dagen skulle i bästa fall innehålla en bra dags cykling och 3000 höjdmeter upp och ner för Black Mountains och Emory Pass på 8228 ft, cirka 2500 meter. I sämsta fall motvind, hård cykling och en nattlig vildmarkssejour efter toppen. Det blev det senare. Vi slog läger i vildmarken efter en ordentligt tuff dag med åtta mils uppförsbacke varav de sista tre med serpentiner och stekande sol.

Imorse vaknade vi efter en dålig natt sömn, det stormade, vindbyar på sjuttio kilometer i timmen och en lagom temperatur kring nollan. Vi hade sovit i ullunderställ, ullstrumpor, ulltröjor och sovsäck, ändå var det kallt. Vi slet oss ner för berget. En ny upplevelse att i branta lutningar under tre hela mil bli genomsvettig bara av att hålla cykeln på vägen. Förmodligen den värsta vind jag upplevt på en cykel. Vindstället satt på. Väl nere på lägre altitud hittade vi ett café och kunde läsa: 

Just när sandstormen var som värst började det snöa. I vinden kändes noll grader som tio minus och jag började åter igen tro på att det är bättre att bära för mycket och ta det lugnt än att stressa och frysa. Ur väskan plockade jag upp ytterligare en ulltröja och jag ångrar inte en sekund att den finns med på resan. Bilderna nedan är tagna samma dygn.

I natt sover vi inomhus i Silver City, New Mexico, imorgon ska det bli 25 grader och sol igen.

Den som fick tassarna på nummer ett av 2Wheelers Magazine blev inte besviken och nu är nummer två på gång, på bilden, omslaget som är ritat av Brian Biggs som limiterat screentryck. Fixa hem denna fantastiska pjäs HÄR