Som jag skrev tidigare var det LVG-premiär för mig den gångna helgen. Strax efter sju på lördagsmorgon satte vi oss i bilen söderut. Helgen inleddes med en kort prolog, Cronoscalata. Ca två km uppför i närheten av Skavböke. Där fanns en åker att parkera på, ett litet tält att starta ifrån men inte så mycket mer. Själv hamnade jag bland de allra sista i resultatlistan. Kände nästan direkt att jag inte hade så mycket att ge och tog det som det kom. Men mina klubbkamrater hyfsade till siffrorna efter mig genom att komma 2:a respektive 3:a.

När vi vara klara tog vi oss mot vandrarhemmet. På vägen flaggade jag mycket för att, på vandrarhem är man inte på dagen. Trots mycket diskussioner skulle det visa sig att jag hade rätt. Vi var välkomna igen 16.00, Klockan var då strax innan tolv nära Oskarström utanför Halmstad. Då det envisades med att regna större delen av lördagen, spenderade vi merparten av tiden fram till starten 16.40 i bilen på en liten parkering bakom det lokala systembolaget. Mellan skurarna tog vi oss ut för att kika på de andra klasserna som tävlade. Lyckades även komma över banana skids i det lokala lilla caféet. När det så började dra ihop sig till start ökade regnet givetvis. Banan karaktäriserades av en uppföra och en slingrig utförslöpa som inte blev lättare med regnet. Tjugo varv skulle avverkas och varvad cyklist utgick. Av 50 startande gick 31 i mål. Jag fick köra drygt halva tävlingen och lyckades hålla mig på hjulen hela vägen. Återigen gasade min vänner in på fin fina placeringar.

Mot vandrarhemmet igen för dusch, middag och lite mekande. För att vara lite effektiva delade vi upp oss i ett matlag och ett meklag. Matlaget gick segrande ur striden och fixade middagen på en oslagbar tid. Äntligen en seger för mig denna helg! Resten av kvällen spenderades i våningssängar. Klassiskt vandrarhemshäng när det är som bäst.

08.00 gick starten dagen efter. En stadig frukost intogs i lugn och ro för att sen ta oss till start och målplatsen i Sennan. På plats ca 40 min innan start var det inte så mycket annat att göra än att peta på nummerlapparna och snurra benen lite. Starten gick precis vid foten av målbacken och det gasades redan från start som sig bör. Tävlingen lugnade ner sig och gick sen i högt men lugnt tempo med en del farthöjningar varje gång vi passerade målbacken. En mil var varvet och tolv såna skulle vi hinna med. På det sjunde varvet bestämde jag mig för att ta mig framåt i gruppen och tog mig till täten. Detta skulle visa sig tursamt för vad jag inte visste var att på samma varv bara nån kilometer efter mitt lilla avancemang inträffade dagens vurpa. Tråkigt nog skulle den visa sig innehålla vår i sammanställningen bäst placerade cyklist. Ut på åttonde varvet höjdes farten ordentligt och jag tvingades släppa efter några kilometer on the rivet. Efter en stunds ensamåkande blev jag upphunnen av en bekant göteborgsåkare. Vi gjorde tillsammans ett försök att ta oss ifatt och vi tog en del på gruppen. Medan mina ben stod rakt ut insåg att om jag nu lyckades ta mig ifatt så här långt ut på varvet skulle jag aldrig orka följa med i det hårda tempo som alltid följt efter målbacken. Åtta varv fick därmed räcka. Av 48 startande utgick 17.

Ungefär så här bra är jag på att cykla. Om det nu var någon som klurat på det. Jag reflekterar sällan över var jag vill komma med mitt cyklande. Men det var en härlig helg den gav en väldig mersmak. Om två veckor kör vi igen. Kinnekulleloppet är nästa stop. Det kommer bli riktigt tufft, så mycket vet jag.

På senare har jag funderat mer och mer på de olika delmomenten som min träning består av. Jag har verkligen lärt mig att hitta det fina i det lilla. Att bryta ner passen och tänka på de små sakerna kan vara ett bra sätt att underlätta sin träning och att hitta motivation. Faktum är även att jag inte tänker så mycket på vad som kan förbättras. Det är jag nämligen redan väldigt medveten om. Jag tänker på det jag gjort bra och hur jag kan göra det ännu bättre nästa gång. Jag försöker även komma ihåg hur jag tänkte innan jag gjorde den där lyckade fartökningen i backen eller klarade det där svåra dropet i skogen. Om jag däremot försöker minnas hur tankarna gick innan man misslyckats med något slutar det ofta med slutsatsen att jag inte tänkt alls.

Jag vet att jag mår väldigt dåligt när jag inte får cykla och för mig är det väldigt viktigt att jag hela tiden förknippar min cykling med positiva känslor. Exempelvis om jag är sjuk så tycker jag det jobbigaste är jag inte kan cykla, inte att jag missar viktig träning. För mig ligger nästan allt i upplevelsen. Om man sen lyckas komma i hyfsat slag och kan göra det lite jobbigt för andra så är det bara en liten bonus. Jag är en väldigt bra förlorare och jag saknar nog den där riktiga tävlingsinstinkten som man ska ha. Men i mitt taniga bröst klappar ett cykelhjärta av sällan skådad rang. Jag vet precis varför jag gör det här och jag ser ingen ände.

Kanske har någon mot förmodan undrat varför det inte skrivits här på länge. Största anledningen skulle jag nog säga att jag de senaste månaderna jobbat mycket mer än vanligt. Faktum är att jag inte heller läst en enda bok sen årsskiftet. Dags att ta tag i såna saker nu. Ett annat faktum är att städningen blivit lidande också. Men nu sitter jag då äntligen här och plitar igen, i mitt smutsiga illitterata hem. Inledningsvis tänkte jag gnälla lite på vädret.

För en dryg vecka sedan var jag på Mallorca. Under samma resa förra året hade vi varje dag mellan 20 och 25 grader varmt och vi såg nog inte ett moln på hela vistelsen. I år fick vi stå ut med både regn och blåst. Cyklingen var fantastiskt bra ändå och vi jagade ihop närmare 100 mil och dryga 11000 höjdmeter på åtta cykeldagar. Vi hann även med att föräta oss i buffén, kolla cykelfilm och dricka en hel del vino fino. Jag tycker man ska unna sig när man är på semester/träningsläger. Helheten är viktigare än punktinsatsen kan jag tycka. Att åka utomlands är ju att unna sig redan från första hand. Vem vill inte möta våren lite i förväg? Har man tur har den hunnit komma hemmavid också när man kommer tillbaka. Så var tyvärr inte fallet i år, men skam den som ger sig.

På senare år har jag lyckats ta mig utomlands för att cykla minst två tillfällen om året. Det är absolut något jag kan rekommendera oavsett om det handlar om att effektivisera sin träning lite eller bara få lite sol på näsan. Nästa år skulle jag gärna ta mig till södra Spanien på vårläger. Calpe är ju ett populärt resmål för många proffslag tidigt på året. Då borde det ju kunna duga till mig med.

Lite poolhäng ska man ju hinna med också. Här med tre hjältar, Acke, Mats och Perta!

Idag avgjordes VM i Koksijde i Belgien. Redan från start gick Niels Albert för fullt och fick snart en lucka som växte och växte. Inför dagens race har man kunnat läsa om att belgarna prioriterade en laginsats och att man hade kaptener som man skulle köra för. Ett tag såg det ut som att Pauwells och Nys var intresserade av att köra ifatt Albert. Men ett försök räckte för att konstatera att han körde som i trans och var ostoppbar. Pauwells och Nys slog av på takten och Alberts försprång ökade. De sista varven bildade hela det belgiska landslaget sånär som på Albert som nu hade en lucka på över en halv minut, en grupp som kom att distansera regerande världsmästaren Stybar med ca två minuter. Mot slutet var de mest tongivande Tom Muessen och Rob Peters. Den senare skulle visa sig vara starkast och ro hem silverpengen. Årets världscupsegrare Pauwells fick nöja sig med brons. Sju belgare på startlinjen, sju belgare i topp. Total dominans. När man såg snitthastigheterna gick det nog inte så mycket fortare än på världscup, men på något sätt kändes det så. Den enda amerikanen som lyckades ta sig i mål idag var Ryan Trebon, fyra minuter efter Albert. Han fick en kanonstart och sa senare följande i en intervju: “Actually I could’ve taken the holeshot but didn’t want to lead it out in the sand so I would not screw things up. I aimed for a top 15 but the running pushed me over the limit” Om det nu är så att man får chansen att vara i ledningen i ett VM-lopp tycker jag man ska ta den. Fel tillfälle att oroa sig för att man ska klanta sig.

Vad cyklisterna från de andra länderna hade för sig var det nog egentligen ingen i det här gänget som tänkte på.

Idag körde vi avslutningstävlingen på vår introcross-serie här på CX-framsidan. Till kvällen vankas det även bankett. Kommer bli hur grymt som helst. Hoppas även på att vi kan snacka ihop oss lite inför nästa höst. Självklart måste vi tillsammans kunna ordna en dubbelhelg till nästa säsong. Lite utvärdering av gångna säsong känns också på sin plats.

I helgen kommer det vara träningsläger för CX-landslaget här i stan. Inte så långt kvar till VM nu. Hörde att det skulle övas mycket sand. Kan nog behövas då VM i går i legendariska Koksijde. På den banan finns sandpassager så långa att man inte fattar att det är sant. På regerande världsmästaren Zdenek Styvbars hemsida kan man läsa att han anser den vara den tuffaste av alla banor.  

Bilden nedan är från 1950 och det första världsmästerskapet i cykel-cross. Segrade gjorde mannen på bilden "The hobgoblin of the Brittany moor" mer känd som Jean Robic. En man som var 161cm lång och vägde in på 60kg. Själv tror jag och hoppas på Kevin Pauwells till årets VM. Man måste tydligen inte vara stor som ett hus för att åka cross. Känns tryggt. 

Vanligtvis brukar jag ju husera på framsidan. Nu har jag tagit mig rakt över landet och sitter i Västervik. Det är här jag har min familj och vår fina katt. Min jul har förflutit i väldigt lugnt tempo. Men kanske att jag kommer ha lagt på mig lite innan jag vänder åter till Gbg-regnet.

Innan jag lämnade mitt lilla krypin på bästkusten noterade jag att det kommit ett nytt Behind the barriers-avsnitt.(se föregående inlägg) Jag sparade det och tänkte att det kan vara kul att ha något att kika på när man är ligger hemma hos päronen med magen full av pepparkakor. Jag har sedan tidigare noterat att Julie Krasniak som är min favorit bland cykeltjejer(sorry Lisa) numera kör i Rapha-Fokus laget. Jag har funderat på varför hon inte varit med i BTB. I senaste avsnittet får vi det enkla svaret. Hon har helt enkelt inte tävlat så mycket i USA den här säsongen och därför inte varit med i programmet. Nu till poängen, i det senaste avsnittet när hon äntligen får lite programtid blir hon tillfrågad om jobbat något som modell. Han som ställer frågan pushar på och man fattar snart att det handlar om hennes tidigare medverkan i Cycle Passion-kalendern. Hon verkar inte så intresserad av att svara och inslaget blir ganska kort och intetsägande.

Så vad är då Cycle Passion. Jo, det är en årligt utkommande kalender där kvinnliga cykelproffs poserar med antingen väldigt lite eller inga kläder alls. För att få ytterligare lite cykelkoppling till detta så poserar de ofta med en cykel eller eventuellt en cykelkedja mellan brösten. Jag diskuterade det här med en vän för inte så länge sen. Vi var båda överens om att det är tråkigt att om man googlar en kvinnlig cyklist som har varit med i kalendern så kommer de första fem träffarna vara just därifrån. På så sätt förringas ju den egentliga prestationen. Känns trist och dammigt att tjejer inte kan få vara bra på något utan att det kommer nån jävel och ber dom klä av sig istället. Precis samma sak tänkte jag när jag såg klippet med Julie i BTB. Hon sitter och värmer upp inför tävlingen och det enda killen som intervjuar henne vill prata om är hur hon ser ut utan kläder. Dålig stil tycker jag!

Hittade ett klipp med Julie Krasniak från SSCXWS. Hon är så cool! och just det, God fortsättning!

"Dit had ik nooit durven te dromen" sade Bart Wellens efter sin seger i dagens GVA Trofee i Essen. Hans vinst idag fick ändå mig att drömma lite. 03-04 stod han högst upp på podiet på VM. Själv såg jag honom en del förra säsongen när han tävlade mycket i USA och var ett frekvent ansikte i Behind The Barriers, jag slogs av att han alltid verkade vara på bra humör och körde hårt med mycket hjärta. Under årets säsong har han haft lite problem med sjukdom och från intervjuerna efter dagens race förstår man att det var en mycket känsloladdad seger. Jag tycker det visar på klass och rutin att smälla till med en vinst så här innan helgerna och nära inpå VM i Koksijde. Att segern kom på en riktigt tuff och lerig bana visar än en gång vilken typ av åkare han är. Ingen skulle vara gladare än mig om han fick ta ytterligare ett VM-guld senare i Januari. Bart vet även att inte ta skit från fulla gubbar. Grymt!

Under veckan som gått har vi fått en hel del regn. I fredags var det storm med översvämmade bilar och dylikt. Så väldigt passande då inför cx-tävlingen här i helgen kunde man tänka. Sanningen är den att vi var ganska oroade här att banan skulle bli helt förstörd. Med facit i hand kunde det inte blivit bättre.

Men det hör även till historien att den näst sista deltävlingen skulle avverkas först. I lördags lämnade så landets mäktigaste cx-karavan Göteborg en sista gång för det här året. I Lidköping bjöd man upp med en riktig GP-bana fast på grus då. Kanske inte årets roligaste men ett säkert kort med tanke på den senaste tidens förrädiska väder. Nytt rekord i snabb bana ledde också till nytt rekord i varvade åkare. Tror jag, nån annan kanske vet mer säkert. På vägen hem kom ännu ett riktigt tungt regnväder och än en gång funderade jag över hur vår hemmabana skulle hantera vätan.

På söndagen tog det mig inte många minuter att konstatera att banan klarat sig fint. Under träningsvarvet kom vi ändå snabbt fram till att det bara var att lägga benen och cykeln på ryggen uppför vårt kära skråparti. Mycket värre var det inte. I vanlig ordning kom jag iväg bra i starten. Asfaltsstart passar mig fint, skönt att slippa tänka på underlaget och bara ladda fullt! Efter 6 varv, med två kvar satt jag i gott sällskap i en fin liten grupp. Men när vi skulle uppför trappan näst sist gången blev det trångt och jag fastnade med foten i en av mina medtävlandes hjul, tappade helt momentet i uppstigningen och hamnade bakom sadeln. Detta resulterade i olidlig smärta i både vrist och mage. Väl uppe på hojen igen var jag beredd att kämpa mig ifatt men efter två vurpor på väldigt kort tid var det bara att köra igenom. Textbook på att tappa rytmen och sjunka som en sten. Även om själva tävlingen fick en trist avslutning för min del var det en fantastisk dag. Vi var på plats några timmar innan start. Det var riktigt bra stämning och alla var glada. MCK hade gjort ett riktigt hästjobb med arrangemanget. Ingen tävling jag kört i år har varit så proffsig. Hela området var fyllt med band och kravallstaket, alla som jobbade hade arrangörslegg runt halsen. Det syntes verkligen att man menade allvar. Avslutningsvis skulle jag vilja tacka alla som varit inblandade i Merida Northwave CX-cup i år, tävlande, arrangörer, påhejare. Ni är alla hjältar och hjältinnor. Ni har var och en bidragit till att det blivit en fantastisk CX-vinter. Stort tack!

Slutligen en bild på mig och hjärnan bakom årets bästa bana. Fotot är taget av Markus Holm, han har tagit massa fina bilder under hösten. In och kolla!

De två ovan nämnda substanserna är vad jag brukar ha i fejset efter en god vinterrunda i skogen. Kvällens runda bjöd på en väldig massa irrande men härlig åkning och faktiskt inte en enda vurpa för min egen del. Det kändes lite som en revansch efter att jag slog mig mest hela tiden under torsdagens sagan om ringen-äventyr. Idag höll vi även utsatt tid, vilket det brukar vara lite si och så med. Blir lätt att man viker ner sig lite tidigare än planerat när man är kall, öm och genomblöt.

Nu till välgörenheten. I lördags gick den tredje upplagan av Boonen and Friends Cross race i Belgien. Vad är då det för något, jo det är helt enkelt Tom Boonen som bjuder in vänner att köra ett lopp på skoj för välgörenhet. Efter tävlingen har man en aktion där folk kan bjuda på olika ovärderliga cykel-memorabilia. Lördagens högsta utrop var Philippe Gilberts belgiska mästartröja som inbringade 7500 euro. Alla pengar går till rörelsehindrade barn. Loppet vanns av Lars Boom, detta trots att han startade en minut efter de andra. Bland många andra kända ansikten märktes Carlos Barredo, Andre Greipel och Giovanni Visconti. Inte direkt kända som cx-åkare. I veteranklassen körde ingen mindre än Johan Museeuw in på en 6e plats. Jag har alltid gillat Boonen och det här är en fin tradition som jag hoppas kommer fortsätta. Jag tycker det är grymt att så många proffs tar sig tid att dyka upp på en så här grej och bidra till att det blir en riktig publikfest. Här är en liten sammanfattning Den är självklart på flamländska, mitt absoluta favoritspråk! Klämmer in en bild från Le mans-starten också. Glada miner precis som det ska vara när man kör cross!

Blåsten har varit väldigt ihållande i dagarna. Det var skönt nog inget som påverkade dagens race. Inte mer än att man fick lite grenar på sig från ovan i Borås stadspark. Det faktum att hösten/vintern hittills varit så mild gjorde att det inte kändes så hemskt att det blåste storm och regnade småspik idag. Precis som vanligt var det glada miner både på och bredvid banan. 

Årets första tävling i riktigt crossa-väder började i vanlig takt och jag kom iväg bra i starten. Med inte mindre än fem avstigningar och ganska mycket löpning på dagens bana tyckte jag det var svårt att hitta någon rytm. Utmed banan fanns även ett gäng vassa stenkanter som slutligen visade sig vara mer än mitt bakdäck kunde hantera. Körde ett drygt varv på punka och började tappa ordentligt. Själv har jag aldrig med mig extrahjul när jag kör men fick ändå låna ett som senare visade sig tillhöra en viss Björn Fredriksson, känd från CX-Sweden. Tyvärr hade även han trassel idag och behövde hjulet minst lika mycket som jag. Jag ber hemskt mycket om ursäkt för den tabben och lovar att ha bättre koll framöver. I och med hjulbytet tappade jag väldigt mycket och blev till och med varvad. I sådana lägen är det bara köra igenom och se glad ut. En sak som gjorde mig extra glad var att en av dom som varvade mig var min gode vän Acke som körde in på en grym andraplats idag. Bra jobbat! Precis som vanligt var CK Master väl representerat på startlinjen idag. Nu är det vilohelg, sen om två veckor lägger vi sista stenen och grundmurar Göteborg som sveriges CX-stad numero uno! Varmt välkomna till Gothenburg Cyclo Cross-Arena den 11/12. Självklart ses vi i Lidköping på lördagen innan också.